Nyköpingspojkarna har ordnat sitt årliga gästabud för läroverkets gamla studenter på Pelles Lusthus vid ån.
Och Skatan hade 50-årsjubileum.
Guldstudent.
Hennes förväntningar var sannerligen inte skyhöga. För egentligen skulle hon varit student ett år tidigare. Hon hade alltså repeterat … gått om … suttit kvar. Av alla hennes ”gamla” klasskamrater hade många redan givit sig iväg från stan för att plugga vidare, resa utomlands eller bara givit sig iväg, som man ju gör när man är färdig med skolan. Medan Skatan var kvar ett år till och ”i fred” för att ge järnet och klara sig med liiite bättre slutbetyg som student …
Skatans studentklass var sannerligen inte mycket att hurra för den här kvällen. Medan de andra linjernas klasser (de allmännas och reallinjens) var välbesökta representerades latinlinjens … där alltså Skatan gick … av Skatan och en person till.
En (1) till.
Marita.
Inget fel på Marita … inte alls … det var jättekul att ses igen … men Skatan saknade verkligen Ingrid och Ulla och Charlotte och Lisa och Inger och Gun och… tjejerna som hon mest hade umgåtts med och Ingrid kanske speciellt … hon som var en av de första vännerna som Skatan fått när hon kom till Nyköping som 12-åring och granne på Rosenkällavägen. Lisa fanns förstås inte i livet längre men de andra … De här frånvarande tjejerna var i alla fall några av dem som Skatan kunde ha snackat gamla minnen med och berätta gamla anekdoter om gamla lärare med och det ena minnet skulle ha avlöst det andra och det hade blivit en återförening värd namnet att fira.
Men …
Skatan träffade Brita … Brita, Olas gamla ”bästis” (klent uttryck för en riktig soulmate) och fick ändå sin beskärda del av minnen. Och så var ju Anki Sander där som hon också hade lite att snacka om med. De båda hade ju också hamnat i samma klass på Barlock (en sekreterarskola) några år senare när Skatans universitetsstudier (litteraturhistoria med poetik) hade gått i stå … eller rättare sagt avslutats.
Sedan fanns det ju andra, äldre studenter på plats. Killar och tjejer som var några år äldre och som man sett upp till och beundrat på avstånd. Och alla var sig förunderligt lika. Trots att de alla hade blivit gamla och grå, böjda och rynkiga var de ändå ganska lätta att känna igen och pricka rätt. Gester och röst och ”framtoning” satt i och var som då för tiden.
Egentligen känner inte Skatan för att skriva det här något oinspirerade inlägget men flera av studenterna kom faktiskt fram och frågade vart hon tagit vägen … var Skatans tankar höll hus nuförtiden. Brita blev t ex nästan tårögd när hon fick sin på Skatan… hon trodde nästan att om Skatan inte var död så kanske ändå på något sätt ”ute ur leken” .
Men se ”ur leken” är inte Skatan ännu på ett tag … får hon hoppas i alla fall.
Snipp snappa snut … så var det här inlägget slut.
Skatans tankar 
Så roligt att du skrev det här inlägget i alla fall. Det har varit ganska tomt på din blogg nu ett tag. Verkar som dom flesta slutar skriva Till och med Ingrid som skrivit varje dag har uppehåll och det känns också tråkigt. Tänk att det är så länge sedan du gick i skolan. Man kan knappt tro att det är sant. Vi har haft bra många träffar med skolkompisar men nu har det blivit glesare och glesare faktisiskt. Ha trevligt i Borlänge för jag såg att du var på väg dit.
Alltid trevligt med ett livstecken tycker även jag och flera hade uppenbart saknat dig. Men tänk så många år sedan det var man gick i skolan! Fast jag går där ju fortfarande men inte på samma sätt 😉
Ja, fler och fler bloggare slutar skriva eller tar en paus. På något vis så har min bloggkrets bytts ut och det är nya som tillkommit men visst saknar man vissa…
Ha det gott och kram
Jag har inte gått till de återträffar med högstadieklassen som jag blivit inbjuden till. Tror att jag kommer att förvandlas till 15-åring igen i det sällskapet och det skrämmer mig. Men kanske har jag missat något, jag vet inte.
Har, som alla andra, också saknat dig här, förstås. Och har, som både Skogsnuvan och Znogge, upplevt att det sinar hos flera ”gamla godingar” . Men ni kanske kommer igen, när inspirationen kommer tillbaka. Som Lolita Ray har skrivit någon gång: ”Orden kommer alltid tillbaka, om man en gång haft dem”
Kram!