Självömkan är det ömkligaste man kan tänka sig. Och ändå hänger sig Skatan åt det titt som tätt nuförtiden. Och det trodde hon aldrig att hon skulle göra.
Men hon är så satans trött. Trött på sig själv, sina krämpor men framför allt på sitt dåliga tålamod när Mannen för femtioelfte gången avbryter henne mitt i en mening eller vad det kan vara och frågar om något som han redan fått svar på flera gånger om eller ”ställer till det” på annat sätt. För han är ju så SNÄLL.
Idag for hon ut till Femöre för att hämta en borr som fanns i boden.
– Är det inte den under sängen då, frågade Skatan
– Nej, det är den i boden.
När Skatan kom hem med borren (bl a) så var det fel borr. Det var ju den under sängen förstås.
– Men du sa ju …
Ridå.
Ja, vad ska hon säga.
– Puss, puss … låter det när han uppfattar hennes inre suckar och otåliga jag.
Skatan försöker dra sig tillbaka till vardagsrummet när han är i sovrummet och snart är han där … Vad gör du där? Ska du se på TV? Läser du? Har du sett det häääär?
Och går hon in i sitt ”gamla rum” följer han efter dit också förstås. Skatan sover nuförtiden i den gemensamma sängkammaren. Mannen ville så gärna det. Så inte ens om nätterna …
Ja, hon får faktiskt nästan inte gå på toa i fred.
Fast på eftermiddagen får hon faktiskt vara ifred en stund, den när han går eftermiddagsrundan med Stina. Då passar hon på att glo rätt ut i luften för det mesta. Och bara vara.
Men det är för ömkligt ändå att hon ska klaga. Mannen har ju fått släppa sina framtidsdrömmar lika mycket som hon, ja mer. Skatan är inte sjuk, det är han. Han vet att han stadigt försvinner bort från sig själv, från Skatan, från hela sin familj, från världen när minnet mer och mer kommer att försvinna och logiken brister … och händerna inte lyder honom och krafterna tryter. Och ibland när han ”kommer till korta” ser Skatan en så stor sorg i hans ögon att det är outhärdligt att inte kunna hjälpa honom bättre än Skatan gör.
Men än går det faktiskt riktigt bra … Mannen kan skärpa sig eller vill skärpa sig och kan göra det när de är på kalas, träffar andra och han tycker att det är skojigt också. Ikväll ska de på middag hos goda vänner och de tar taxi dit och hem så att de båda kan ta ett glas vin och skratta och prata och glömma …
Och de haaar kul också, skrattar tillsammans och skämtar om tillkortakommanden som både han och Skatan gör. Och så länge man kan skratta så …
Så nu får det vara slut på självömkan för Skatans del. Försöker hon lova sig själv titt som tätt. Hon ska i alla fall försöka.
PS: Skatan var på en fantastisk tripp tillsammans med Pål Pommac … eller var det Lilla Blå … och den nya vännen Åsa som gjorde att hon levde i ett flera dagars rus, eller varför inte trip … Hon skriver inte själv om det här men länkar så gärna till Lilla Blå för det ”kvalitetsknarket” måste ni bara läsa om. DS
Skatans tankar 
Nog kan jag förstå dig. Det måste vara väldigt frustrerande och speciellt att aldrig få vara ifred. Det känner jag igen och det är hemskt för frihetsälskande människor som du och jag. Så sorgligt Det måste vara en väldigt hemsk upplevelse för er båda två. Känner med dig och det är fullt naturligt att du känner som du gör. Det finns gränser för allt. Kram kära du
Jag förstår dig mer än väl! Min svärmor har samma åkomma och hon kan driva oss till vansinne med att fråga samma sak om och om igen. Då ska man ändå beakta att hon bor på ett demensboende så vi lever inte med henne.Vi gör allt för att behålla lugnet, svara på ett bra sätt men hur vi än slår knut på oss så räcker vi inte till.Det tar enormt på Husse för det är ju hans mamma plus att det verkligen blir en anhörigsjukdom. Min morbror fick också Alzheimers och min moster slet som ett djur. Höll på att gå under själv så en dag gick det inte utan det fick bli ett demensboende. Vi är bara människor och vi orkar inte allt.
Kram och var rädd om dig, ja er båda.
Förstår dig så väl, även jag. Den där dubbelheten: frustrationen att aldrig få vara ifred och samtidigt det outhärdliga i hans sorg. Och det är inte ömkligt att klaga. Du är ju också drabbad av den här sjukdomen, det är ni ju båda två. Varmaste kramar och tack för bilderna från det som måste ha varit en helt underbar utställning.