Kortet visar en gyllene pojke – gudarnas budbärare, som försöker väcka en sunt sovande person som är klädd i en blå kappa, för att ge denna viktig information. Det är ingen lätt uppgift, eftersom det är svårt att väcka någon som inte vill bli väckt. Dessutom har även Månen gömt sig och hjälper inte till ens med en liten gnutta ljus. Till sist kommer pojken att lyckas, eftersom det här kortet är du och detta kort kommer upp som ett tecken på att det är dags för dig att vakna.
Kortet säger att du kommer att få en viktig signal från ditt undermedvetna och att det är bra att befinna dig i en position redo att förstå signalen. Öppna dina ögon och öron, och vet att hjälp från universum, världsalltet, kommer till dig. Informationen du behöver kan presentera sig för dig på olika sätt; ett citat i en bok, en sång på radion, ”oavsiktligt” hörda ord på gatan, påminnelse av en vän, träffa en gammal bekant, ovanliga objekt som visar sig på oväntade ställen, o.s.v. Det du måste göra är att ställa in dina antenner och fånga in signalen. Du kommer att känna igen det du söker genom känslan av lättnat och optimism, som träffar alla som rörs av intuitiv kunskap.
Skatan ramlade över det här kortet när hon öppnade sin dator och förstår plötsligt varför en låt inte vill lämna henne. Bara några rader …
Dada dadada, dada dadada, daa daa da …da da I keep dancing on my own.
Robyns text i låten för övrigt har inget med Skatans ”uppvaknande” att göra … bara de här orden som tjatas om och om igen … med melodin … om och om igen dag efter dag.
I keep dancing on my own.
Mannen har alltid varit den dominanta i deras förhållande. På ett mjukt sätt men ändå … det var han som Skatan alltid lutade sig mot, bad om råd hos, som trots att han var mycket borta ändå var stöttepelaren i familjen. Som hon träffade som tonåring och gifte sig med vid 23 års ålder, som alltid funnits där.
Men … Skatan fick och tog chansen att ”dansa på egen hand” alla åren då de bodde särbo. Och tur var väl det. Att hon rockade loss då. Så hon inte blev alldeles vilsen. Nu när Mannen är just det. Vilsen och behöver henne som han aldrig behövt henne tidigare.
Nu finns Mannen där igen … åtminstone helt och hållet fysiskt … väldigt mycket finns Mannen där igen … han lämnar inte gärna hennes sida (om han inte har sin lillasyster i närheten) och Skatan har mer och mer känt sig … omsnärjd, vingklippt. Men nu är det en väldig skillnad trots begränsningen … Mannen behöver henne, lutar sig mot henne, och är såååå tacksam, alltid så tacksam att hon finns.
Fast varje dag … nästan … frågar fortfarande Skatan Mannen till råds. Om än det ena än det andra och blir varse … att han inte vet, inte kan, inte kommer ihåg.
Och nu förstår Skatan att här hemma dansas det ännu tillsammans, Mannen och hon, men det är hon som för … för det är fortfarande någon slags pardans. Och det går lättare och lättare och snart är hon också redo att fortsätta dansen men mer ”on her own.”
Skatans tankar 
Så fint skrivet. Precis som jag förstått hur det varit. Ibland önskar jag att jag någon gång i livet sluppit dansa ”on her own och haft någon att luta sig emot men ju mer man klarar sig själv ju starkare blir man så dansa på, trots allt är det viktigast att man fortsätter dansa.
Ja vare sig man är ensam eller två är det allt bättre att se till att man KAN dansa ensam så man inte står alldeles vilse för att man saknar någon att hålla sig i. Kram!
Du beskriver så bra hur det kan bli i ett förhållande, hur det där med vem som för i dansen kan variera. Hoppas att du och maken ännu har många fina danser kvar tillsammans.
Kram, Ingrid
Ja det hoppas vi också att vi får. Många fina danser tillsammans. Kram
❤❤❤
Kram på dig Syrran! Roligt att se dig härinne på bloggen också. ❤
Så fint du beskriver ditt och mannens liv tillsammans och hur rollerna har varit och förändrats. Fast era ombytta roller nu beror på lite annorlunda skäl och det blir inte riktigt samma sak. Precis på samma sätt förändrades min mosters tillvaro när min morbror fick samma sjukdom. Även svärmor har fått samma diagnos men hon är änka sedan många år tillbaka och bor tack och lov på ett bra boende. Jag förstår precis hur mycket maken behöver dig men jag vet också att det kan kännas tungt. Inte för att man inte vill finnas där utan för att det är en sorg att det inte är riktigt samma person längre…
Kram
Den där sorgen kommer förstås i omgångar. Sjukdomen liksom framskrider i trappsteg. Och än har vi roligt tillsammans. Det är det viktigaste. Kram!
Så vackert du skriver om ert långa förhållande. Förstår att de känns tungt när mannen förändras.
Ja det känns ibland nästan outhärdligt. Men hur känns det inte då för Mannen som ju fortfarande vet och förstår vartåt det bär hän? Att långsamt försvinna …