Uppgifterna

Uppgift dag 1. En monolog men personen skall inte vara du (=jag) utan någon som är din motsats eller helt annan än du.

Stina2(Göran Bength har fotograferat StinaFina)

Jag heter Stina.

Fast  egentligen heter jag Spirit of Spring. Det namnet fick jag eftersom jag är en vårvalp… ett aprilyrväder som dom säger. Men det gick ju inte att säga eller ropa, tyckte Matte. Så Stina. Stina kallas jag för.

Efter ett otal incidenter, som ju händer och sker när man är liten.. tja… när jaaag var en liten skit, så fick jag heta StinaPinaFina. För jag var ju en riktig Pina ibland, tyckte Matte. Och mildrade det med sitt Fina-tillägg. Men när hon ville att jag skulle komma på stubinen, på studs, på stört, inte ropade hon hela långa namnet StinaPinaFina då heller. Nej. Då ropade hon Stiiiinis eller helt enkelt hiiiit med gäll skrikande stämma.

Se´n hände det nå´t. Och det som hände  hände efter den där gången när hon nära nog ströp mig i hissen.

Jag fick ett nytt namn. Igen.

Och det namnet säger hon med sin finaste lenaste mest ömsinta röst när hon klappar mig över bringan, river lite vid svansroten… som är skönast. Så där … rivigt. Och då, när hon säger det så där mjukt och tyst, får hon nästan nå´t vått i ögonvrån.

Så här var det.

Jag brukar alltid smita förbi matte och in i hissen först. Alltid.

Utom då. Den där morgonen.

Hon trängde sig före mig och tryckte genast på knappen och dörren började gå igen. Jag satt där i mitt koppel och väntade på att få gå in.  Hon vände sig om och fick syn på mig och jag såg hennes mun öppna sig… i ett skrik, tror jag,  innan hon slängde kopplet på mig. Pååå mig. Och så gick hissdörren igen. Och hennes skrik ekade i hela huset…inifrån hissen.

Jag satt kvar där i mitt koppel och fattade i n g e n t i n g.

Nödsignalen tjöt så jag skulle ha hållit för öronen om jag kunnat…

Hissen fortsatte uppåt med en gallskrikande Matte inuti. Jag slog mig ner och väntade…

Jag hörde henne komma utfarande fortfarande hojtande i högan sky och morgonsömniga förskräckta grannar öppnade sina dörrar och undrade vad som stod på och hon skrek medan hon nästan sprang omkull en städerska som stod där i trappen med sin hink. Hon skrek:

Jag har dödat min lilla hund. Mein Hund muss tot sein… skrek hon. För vi var i Österrike.

Och så fick hon syn på mig som satt där och , och tja… väntade. Och hon formligen slängde sig över mig… skrek och snyftade och klappade och grinade och tryckte ner hissen och fick ut kopplet…och

”min älskade lilla StinaFina” snyftade hon… alls ingen Pina mer.

Bara StinaFina. Så det så.


Uppgift 2 (A) Berätta om en händelse när du drabbas av en ny känsla. B) Beskriv när din värld krängde ) Jag valde både A och B.

Margith

Min värld förändrades  och är för alltid en annan

Med ovan rubrik beskrev jag när jag drabbades av en ny känsla, Sorgen, med full kraft och hela min värld krängde och aldrig blev sig lik.

Idag (7/7 ) ”lyfte jag bort” denna berättelse för att den bara var ett steg på vägen till min ”slutliga”  berättelse, ett arbete under utveckling, denna  Uppgift 2, och för att den alltså inte var ”slutprodukten.  Jag var alltså bara på väg …

Den berättelsen avslutade  jag  med en dikt som Margith skrivit. Dikten tog jag också bort i slutberättelsen.

Vad väntar du på

när tänker du börja leva

kanske sista dagen

blir den enda dagen

du ser

diset över sjön,

gråsparvarna som pickar

på gräsmattan

dom små små fräknarna

på hans näsa.

(Margith)

Uppgift  3 till i morgon: Skriv om berättelsen i tredje person, utveckla, skalda, skarva och förläng i enlighet med de samtal som vi förde över respektive berättelse. Ca 3 sidor. 15 exemplar.

Margith, Djupingen och Rasmus försvann. Jaget blev Liv, Margith blev Isa och jag förlängde, skarvade och utvecklade. Nu var det ”litteratur”, inte egna känslor som vällt fram i nån slags dagboksform … Nu var vi alla på väg. Mot det ”litterära” …

Uppgift  4, den sista. Slutlig redigering, ändring och tillägg, utveckling. Vi flyttade på stycken, tog bort andra och lade till några som gjorde berättelserna … ja, drev berättelserna framåt på ett annat sätt så att de blev ännu mer berättelser.

”Fly inte känslorna  eller dialogen.  Show don´t tell. Sky det allmänna, var specifik. Less is more. In media res-anslag” . Nog, har vi lärt oss alltid. Men fullärda blir vi aldrig. Och tur är det.

Nedan följer mitt, Evas, förstlingsberättelse. Det är Eva som skrivit och jobbat fram och fött detta verk. Inte Skatan.

Lev för mig

Hon låg på rygg och andades tungt tungt. Liv talade till henne, viskade att hon inte behövde mer. Att hon skulle sluta att kämpa, att hon skulle släppa taget, att hon …

Hon satt där  med ögonen på Isas ansikte, försjunken, innesluten  i sina  tankar.

Hon var trött efter flera dagars anspänning. Nu satt hon här. Och väntade på att Isa skulle dö. Länge länge hade Liv hoppats att livsgnistan skulle tändas igen, att Isa skulle fortsätta kämpa, komma igen. Som den fighter hon alltid varit.  Nu önskade bara Liv att Isa skulle ge upp kampen och sluta kämpa.

Liv höll hennes hand i sin. Hon tittade på Isas halvslutna ögon. Och väntade på ett tecken.

Isa.

Tvillingsjälar var vad de var.

Tvillingsjälar från olika planeter. Som aldrig hade mötts om inte…

Liv log när hon mindes hur Isa hade beskrivit sitt första intryck av henne.

Liv var den där nya tjejen på kontoret, den där stroppiga 08-an som trippade fram i sina skyhöga klackar och chockrosa kavaj med en anteckningsbok i högsta hugg för att inte missa ett ord  från gamlingarna  i gården. Hade hon trott att hon var någon som sprang omkring med den där anteckningsboken. Fjäskig och 08-ig.

Isa rosslade till. Hennes ögon var slutna. Hon andades så tungt så tungt. Hon gnydde till, nästan jämrade sig när hon drog  in luften i sin avmagrade bröstkorg. Den här gången höll hon den kvar där länge länge. Så länge att Liv oroligt lutade sig fram. Närmare. Men så kom den. En rosslig utandning. Natten var verkligen lång. Minuterna sniglade sig fram. Liv tittade stint in i Isas ansikte. Släppte henne inte med blicken.

Det var den där festen som hade varit ”det allt förlösande”. Liv hade varit stressad. Ville så gärna smälta in. Och drack på tok för mycket. Hon babblade. Mer än vanligt och det vill inte säga lite. Hon tappade sin cigarettändaren i kaffekoppen så kaffet skvätte och skvalpade ut. De högklackade skorna hade av någon outgrundlig anledning hamnat i bokhyllan. De var båda bra i gasen. Isa hade också utmärkt sig men det var något som inte Liv mindes. Förstås. När se´n Liv skulle avsluta kvällen och gå hem sjönk hon ihop i hallen i en liten hög på golvet och gastade: – Ge mig min päls. Vaar är min päls? Det var det avgörande. En så´n helgalen 08 måste ju vara värd att lära känna.

Liv böjde sig fram och viskade i Isas öra.

– Lova mig att komma till mig…ge mig ett tecken… någonting så jag vet att du är med mig. Lova mig.

Isa låg där så stilla. Inte en blinkning. Det blåsvarta hade spridit sig till händerna och fortsatt uppför armarna. Liv kunde inte se hennes fötter och ben. Ett lakan låg över dem. Isa höll på att försvinna. Livet höll på att rinna ur henne.

Det hade blivit de två. Liv och Isa. Ungefär som bästisar i småskolan. I vått och torrt.

Liv smekte Isas hand.

Den där cykelsemestern som de gjort till Italien tillsammans med sönerna i hennes Volvo med tre cyklar bak och två på taket skrattande och farande genom Europa med hårdrock i öronen. Var det inte Guns N´ Roses och Bob Dylans Knockin´ on Heaven´s door? Liv kommer inte ihåg. Och vem skall hon nu fråga, om…när…?

Musiken. Festivalerna. Konserterna. Roskilde. Rolling Stones i Göteborg. Bob Dylan på Globen. Peace & Love .  Vilket stöd, vilken vän Isa hade varit. Nej, var. När hon själv,  Liv, till exempel bara hade legat där i sängen apatisk och deprimerad med neddragna rullgardiner så fanns Isa där för henne. För barnen. Isa  fick ”liv” i henne. Hon fanns  där. Alltid. I nöd och lust. Så skulle det ha hetat om Isa varit hennes äkta man. Att hon fanns där i nöd och lust.

Liv skrattade till.

Men de var vänner. Bara vänner.

– Are the Swedish ladies here tonight?

Tänk när hon, Isa, satt där och spelade och sjöng på den irländska puben. På Mallorca av alla ställen. Det var Livs förtjänst. Det var hon som övertalat Isa att fråga om det gick för sig att hon sjöng några irländska folksånger. Hon sjöng och se´n ville de ha henne ”på scen”, hon, svenskan bland alla irländare, varje kväll. I rampljuset.

–  Vill du ha lite kaffe?

Det var sköterskan som stack in huvudet och frågade. Hon drack kaffe och så´n där röd saft som finns på alla sjukhus. Och mindes … och tittade på Isa. Hjärtat knöt sig till en stenhård knut där inne i bröstet när hon gjorde det … mindes.

Det var Peace & Love-festivalMikael Wiehe hade stått på scenen. Den på Sveatorget. Isa och Liv lyssnade och gungade med i musiken. Liv kom inte ihåg precis vilken låt han sjöng, Wiehe, men kanske Mitt hjärtas fågel.  När Liv ville lägga armen om Isa i samförstånd över den täta stämningen som sången givit … ”låt mig drömma mina drömmar” och gunga med tillsammans, då stötte Isa bort henne.

– Du, du har ju inget med den här musiken att göra. Den är min. Du fattar ingenting.

Liv stirrade på Isas ansikte som lyste av avståndstagande.

– Du är ju en så´n där borgarbracka som han sjunger att vi skall bekämpa, folket, eller nå´t så´nt kläckte Isa ur sig, och vände sig från Liv och gick …

Liv stod kvar som lamslagen. Förstummad. Vilken vrede, nästan hat, hon hade utstrålat, Isa. Liv sprang efter Isa genom folkhopen.

– Men du känner väl mej, Isa? Du vet väl vad jag tycker?  Och jag har rätt och tycka om Wiehe lika mycket som du. Hur kan du bara säja nå´t sånt?

Tårarna fyllde Livs ögon när hon vädjade till Isa.

– Äsch, sa Isa som om ingenting hade hänt.

Överhuvudtaget.

– Vilken scen skall vi gå till nu?

Liv reste sig upp och sträckte på sig. Kroppen var stel och frusen av trötthet. Hon gick ut i korridoren. Gick på toa. Och var snabbt tillbaka vid Isas bädd och hand.

De låg och pratade på sina madrasser i ateljén. Isa och Liv. Efter att ha målat kanske och varit inne i sina ”målarbubblor”.  Till långt in på småtimmarna.

De pratade om allt. Isa hade bott där på bruksorten. Men långt in i skogen. Det hade saknats nästan allt. Rent fysiskt alltså. Liv hade haft svårt att förstå att de hade med sig så olika bagage, att det var så´n skillnad. Verklig skillnad.. De var olika. Och ändå var de tvillingsjälar. Isa  berättade om alla gubbar och gummor som sjöng och spelade och berättade historier, om sånger som hon lärt sig, skillingtrycken med hundra verser… ”I en sal på lasarettet…” och så sjöng hon för Liv. Allt, allt  hade de talat om Liv och Isa … Ingen i hela världen känner Liv  så väl som Isa. Inte ens hennes man. Och vad mycket de hade gjort tillsammans.

De där orden som Isa sagt på festivalen brände och sved fortfarande. När Liv ville tala mer om hur illa Isa hade gjort henne kom standardsvaret från Isa.

– Äsch.

Liv böjde sig närmare Isa. Hon viskade in i hennes öra att vad hon än trodde så har i alla fall Liv glömt den där gången.

Men hade hon det?

Isa gnydde till, nästan jämrade sig. Liv ringde på sköterskan.

– Är det inte dags för nästa morfindos?

Mjuka gummisulssteg försvann bort i korridoren. Jo, Isa skulle få en dos morfin till. Hon skulle inte behöva ha några smärtor. Nu fick hon inte ha ont mer.

Liv rätade på ryggen, steg  upp och sköljde av sina händer och ansikte med kallt vatten. Det hjälpte. ”Skulle hon inte sätta sig i fåtöljen en stund” tyckte sköterskan när hon kom med sprutan. Nej.  Liv satte sig som förut på stolen hos Isa och lade sin hand över hennes.

Vad de hade skrattat den där kvällen när de hade träffat ett kufiskt gäng i Mariehamn på Åland,. En kock, en sjökapten med stickad tröja med ankare på sin tjocka mage och en yngre grabb som bjöd hem dem till sitt för att titta. Inte på etsningar. Det var aldrig aktuellt. Men väl på en hemmabyggd båt. Hur de, Liv och Isa, sedan  smet från ”gubbarna” och hukade i bilen för att inte synas när de såg dem kommande vinglande på väg hem till sig och passerade.

Och skrattade. Ingen har skrattat som de, Isa och Liv. En gång körde de nästan av vägen. Så mycket skrattade de. Det var den gången de spånade om att skriva en bok tillsammans. En ”sagobok för vuxna”. Först skulle rubriken sättas. Den kunde inte heta Bill och Bull. Det hette Isas katter och så  var det ju den kombinationen  upptagen i Pelle Svanslösböckerna. Knoll och Tott. Nej! Men Pill och Pull då, förslog Liv… Hon visste som vanligt inte hur rolig hon var förrän Isa började gapskratta. Och skratta och skratta… till de nästan körde av vägen…Pill och Pull…

Prick klockan 7 kom sköterskan in rummet. Liv kunde lägga sig en stund medan hon gjorde i ordning Isa för dagen med nytt linne och fräscha lakan.

Hon hade bara hunnit slumrat till då sköterskan varsamt klappade hennes arm. Tiden var inne.,

Liv ställde sig rakt framför Isa vid kortsidan av sängen, som var upphöjd.

Klockan 7.35 den 29 juni 2008 slog Isa upp ögonen. Tittade rakt in i Livs. Ett förvånat uttryck drog över ansiktet, ett förklarat sken liksom, ett ljus, innan blicken slocknade. Hon slöt ögonen. Hon fanns där inte mer.

Isa är död. Livs tvillingssjäl, hennes  älskade Isa är död.

Ingenting kan någonsin bli som det varit.

Sorgen, insikten, kom inte då. Men den kom. Och slog till med en kraft och styrka som Liv aldrig kunnat ana. Aldrig kunnat föreställa sig. Innan.

Aldrig mer. Aldrig mer. Aldrig mer.

Hennes tvillingssjäl. Hennes allra käraste vän.

Idag har molnen lyft, himlen är hög. Sommaren prunkar igen. Som då. Blommorna blommar, fåglarna kvittrar. Solen skiner.

Liv tänker på Isa varje dag.  Och saknar…

Plötsligt, när som en doft drar förbi, en melodislinga, när något har hänt som Liv så gärna skulle velat berätta. Dela med sig av till Isa som är den enda som skulle kunnat förstå. Då slår den till. Sorgen. Som knytnävslag mot veka livet slår sorgen och saknaden till . Med lika stor kraft. Oförminskat. Som då.*

”Lev för mig också”, hade Isa skrivit i sin svarta bok till Liv. ” Sörj inte för länge. Lev för mig också.” Liv läser de där orden.  Nu är det dags att börja leva livet levande igen. Så smått.. För Liv och för Isa och för livets skull.

Men världen förändrades och är för alltid en annan.

Eva Anderson

* Det rödmarkerade har jag tagit bort sedan jag fått tips av en erfaren recensent. Ni kan läsa den versionen här.



13 reaktioner på ”Uppgifterna

  1. Ping: Skrivarkursens dag 2 « SKATANS TANKAR

  2. ”Men världen förändrades och är för alltid en annan.”

    Aldrig har jag läst och känt mig så nära…vilken inspiratör du är. Din historia är så stark, så levande. Jag känner tårarna på kinderna, både dina och mina.

    Tack för att du vill dela med dig. Stor kram fr en beundrare.

  3. peaceinmind! Tack fina peaceinmind … Jag ångrade mig först men sen när jag lärde mig att ”fjärma mig” och göra litteratur av mina känslor var jag tacksam att kunna göra det. Jag fick fin respons också från mina kursmedskrivare och Jan, vår ledare. Kramar!

  4. Guud va du är duktig. Jag önskar jag kunde få bukt på mina känslor genom att skriva så fint, så innehållsrikt, så starkt, så levande och samtidigt så otroligt definitivt om du förstår vad jag menar. Tårarna forsar nerför mina kinder…Tyvärr har jag inte börjat levt mitt liv riktigt ännu. Går fortfarande på medicin och terapi 1 gång i veckan. Hoppas att mitt liv får en vändning snart. Är dålig på att höra av mig till ”Er” men ni finns i mina tankar allt som oftast. Hoppas att vi ses den 16:e, då får vi prata mer. Jag är så glad att du fanns där in i det sista. Många kramar från mig till dig! // Marie

  5. Marie! Jag skall verkligen försöka komma den 16:e. Och jag är precis lika dålig att höra av mig till dig och Monkan och Annika. Har alltid varit dålig på det. Du är i den där åldern då allt ”ramlar över” en. Då fanns Margith där för mig. Håkan min man fanns ju också förstås och försökte förstå men dels var ju utomlands, dels var han ju man, och kanske inte fattade så där jättebra vad det handlade om. OK jag var lite äldre än du är men sen beror det på.Så mycket annat. Jag hoppas att du har en bra terapeut. Många kramar tillbaka!

  6. ”Svenskläraret” tittar in och imponeras av den utveckling som din text genomgått. Så personligt men ändå så starkt mitt i all sorg!

    Fast som Pugh, min favorit, sjunger

    Sorgen är bara en annan tid än lyckan…

    Nåja, god natt från mig!

  7. Chang! Tack för dom orden. Så du tycker det, att jag skall ge mig i kast att skriva annat än bloggen? Ja, det är verkligen roligt att skriva. Jag fick blodad tand, som det heter. 🙂 Kramar i mängder till er båda, Chang och Mott!

  8. På något sätt tog mina ord slut.. det är stort, det är gripande, jag kan nästan ta på det… Och det är en massa KÄRLEK!! Tack för att du delar med dig! Hoppas pc´n är gjord för att klara tårar.. Kram

Lämna ett svar till Marie Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.