Skatan satt i internet-rummet på hotellet vid Döda Havet och letade på nätet när hon av Svenska Akademins nya ständiga sekreterare, Peter Englund, fick redan på vem som fått årets nobelpris i litteratur.

Herta Müller.

Vem i hela friden namn var det. Henne hade jag inte läst något av.

Men, jo, förresten. Det var ju om henne jag läste i en artikel i en tyskspråkig tidskrift när jag var i Bad Ischl i september. Och till och med noterade att hon verkade intressant … att jag skulle låna eller köpa något av henne när jag kom hem.

Och så går hon och får nobelpriset. Utan att jag i förväg hunnit göra hennes bekantskap ”på riktigt”.

Herta Müller …  ”som med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap” (så löd motiverigen) fick alltså årets pris …

Väl hemma gick jag ner på Storgatan och tittade i skyltfönstren på vår gamla fina Kullbergs bokhandel, som numera är en Bokia-bokhandel för att se hur hon, Herta Müller,  presenterades.

Jag gick förbi en gång … Camilla Läckberg, barnböcker … Ingen nobelpristagare.

– Det här var ju inte riktigt klokt, tänkte Skatan, presenterar de inte årets nobelpristagare med en enda skyltning ?

Då fick jag se en ”lapp” som låg  u n d e r  ett litet bord på vilket andra böcker av andra författare låg.

På lappen annonserades det att hon, Herta Müller fått årets nobelpris. Att där inte fanns några böcker, kunde jag förstå. De hade väl inte hunnit tryckas upp ännu och komma ut till handeln. Men … inte ett foto. Och  u n d e r  ett litet bord.

Skatan hade ändå ett ärende in i bokhandeln och kunde inte låta bli att säga vad jag tyckte om hur man presenterade årets nobelpristagare.

– Kunde man inte få fram ett foto av henne i alla fall. Något måste man ju kunna hitta.

Nästa dag stod denna ram, väl synlig, i skyltfönstret.

Skatan blir faktiskt alldeles matt …

Nu har jag också inhandlat en av Herta Müllers böcker:  Kungen bugar och dödar, i vilken hennes eget dramatiska liv utgör utgångspunkten.

Den skall bli spännande att läsa.