Etikett: Reflektion

Skatans tankar just nu

Hon sitter och lyssnar på Niklas Strömstedt sommarprogram några dagar efter att det sändes och kom att tänka på sitt eget minne … eller sitt brist på minne. Hon kommer ta mig tusan inte ihåg något. Inte mycket i alla fall.

Det är stressen säger man.

Det är klart att Skatan minns ett och annat men inte vilken dag det var eller vilket år eller … Hon får verkligen skylla sig själv som inte skrivit dagbok annat än sporadiskt. Väldigt sporadiskt.

Skatan minns stämningar och skämt och tidsperioder och som tur är det mesta som hänt henne som varit bra. Det minns hon. Men inte i detalj.

Det dåliga är bortsopat. Och det är hon väldigt tacksam för.

Det är hon väldigt tacksam för just nu när hon tycker att hela hennes tillvaro rämnar. Att hon inte kommer att komma ihåg det tråkiga utan det som varit fint och bra och roligt och som de kunnat skratta åt.

Skatan flaxar och kraxar till igen

IMG_4726

Allt händer ju så fort … Skatan hinner inte med och när hon tar sig tid blir det bara en enda klagosång. Om just det. Att hon inte hinner, att tiden springer iväg.

Det har ju hänt sååå mycket. Och ett är sant. Skulle hon rekapitulera allt som hon upplevt se´n sist … och då menar hon inte Månadsbilderna (som hon pliktskyldigast lägger ut)  … skulle hon aldrig komma till nuet.

Hon har fyllt år t ex.

Sjuttio (70)!!!

Det hade hon inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig hur det skulle bli. För alla andra födelsedagar har inte inneburit så mycket tankar, reflektioner och rena rama åldersnojer som den här.

Men så hade hon den där hejdundrande festen och den lever hon länge på nu …

Livet taaar inte slut för att man blir gammal.

Och gammal är inte äldst … eller vad man säger. Det finns hur mycket liv som helst kvar … nästan … att ösa ur … även om det kanske … ja kanske … går något mer i slow motion.

Det beror på hur man ser det.

Och Skatan tänker onekligen mer på Döden. För nu dör alla plötsligt. Inte alla förstås … men fler och fler.

Och Bodil Malmsten.

Döden är bara den där plaskdammen
där du lekte innan du föddes
Ur Nefertiti i Berlin

och Döden blev då plötsligt mycket närvarande.

Skatan hoppas innerligt på att hon hamnar i samma plaskdamm som Bodil Malmsten … och Margith … och Mamma … och Pappa … och Thomas … och … Herreguuud (nu hädar hon dessutom) … ja … men hoppas att plaska omkring igen med alla de där personerna som har gjort hennes liv så levande, så värt att leva … och att alla som kommer efter henne … alla hennes fina vänner  … också landar där med ett plask bredvid henne när det är så dags för dem.

Så plaskdammen måste vara stor, större, störst  och den måst ha byggts ut ordentligt så att många, många fler får rum att leka där än de som gjorde det innan Skatan föddes.

Att leva som om något har en mening oavsett hur det kommer att gå.”
Gör det.
Lev så.
Lättare sagt än gjort?
Jaha och sen då.

(Bodil Malmsten … förstås)

(Momo och Lut)

Instämmer

Bodil Malmsten  har hållit ett föredrag på Stockholms fantastiska Stadsbibliotek …

Man skulle varit där.

Föredraget handlade om Stefan Zweig som Skatan både har läst (Världen av igår och någon av biografierna … men det var ett bra tag sen) … inte mycket men dock … och gillar. Till skillnad från Bodil Malmstens andra idol … eller första idol … hur man nu ser det, Thomas Bernhard, som Skatan har svårare att ta till sig  och inte riktigt ”lärt sig gilla” men ändå gillar ibland av det lilla hon ändå läst.

Skatan kan bara hålla med Bodil helt och hållet.

En ung Stefan Zweig … ung och en riktig snygging

Läs någonting av Stefan Zweig  om ni inte redan gjort det!

För övrigt har Skatan nu Bodil Malmstens senaste loggbok i sin ägo att läsa.

 Bilden blev lite mörk men ni kan säkert läsa titeln ändå:

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag.

Skatan kan hålla med Bodil Malmsten helt och hållet i detta också.

Brorsan

… ringde häromdan.

Inte brorsan … inte han som jag har kallat brorsan sen alltid … utan min biologiska bror som ju egentligen inte är … inte blev  … eller hur jag ska kalla det … min brorsa.

Vi pratade säkert närmare en timme där på min Morgonrunda med StinaFina som fick ovanligt vida ramar för sin upptäckarlust … eftersom matte ju var djupt engagerad ”på annat håll” …

Först trodde jag det hade hänt min biologiska mamma något. Hon ligger mer och mindre borta från världen efter en stroke för flera år sedan och talar inte ens längre … enligt ”brorsan” som ju håller kontakten med henne på ett helt annat sätt än jag gjort.

Förstås … men ändå …

Skam till sägandes.

Jag skyndade mig också att säga till honom att jag hade tänkt ringa honom sååå många gånger … och det hade jag … men att det ena eller andra kommit i vägen och ju längre tiden hade gått så … osv osv …

Ja, ni vet …

Efter de där inledande urskuldande fraserna från mig talade vi med varandra om ditten och datten och det var som om vi snackat med varandra senast igår … eller åtminstone alldeles nyss …

Vi tycks faktiskt känna varandra fast vi bara har träffats en enda gång ”på riktigt”

Är det blodsbanden … ?

Det är något som jag aldrig kan tro på … att det skulle vara så.

Visserligen snackas det  mycket genetik nuförtiden men ändå …

En tanke, en tankeparentes,  som jag bara måste ta med här är … att någonstans  … läste jag något som jag inte kan hitta eller spåra fast jag har bläddrat i varenda tidskrift och tidning som finns kvar i högarna… en väldigt egendomlig sak … nämligen att en farmor lär bry sig mer som sin sondotter som har mer gemensamt DNA med henne än sin sonson som inte har så starka band ”genetiskt” med henne som sin syrra. Man hade gjort undersökningar på barn som vuxit upp hos sina farföräldrar och sedan undersökt vetenskapligt på nåt sätt …

Visst låter det helknäppt …

Alla vi adopterade barn skulle då … rent logiskt alltså … eftersom vi inte har något gemensamt DNA … skulle inte kunna få samma varma kärlek och väcka samma omsorgskänslor som om vi varit biologiska barn med DNA i rakt nedstigande led. Och knyta samma varma starka band till varandra … som helsyskon i en kärnfamilj där mamman var ens ”riktiga” mamma och pappan var ens ”riktiga” pappa.

Men nu kom jag av mig och bort mig …

”Brorsan ”, som jag faktiskt inte tänker på som en sådan … så jag kallar honom F i stället … och jag pratade på och vi upptäckte hur lika vi var i många saker, spontaniteten, intressena, sättet att se på världen o s v  o s v … och vi tyckte båda det var tråkigt att vi inte lärt känna varandra tidigare  … F sa bland annat att oj … vad han skulle sett upp till en storasyster som jag … 🙂

F hade också en underbar pappa som alltså inte är min pappa på något sätt och det var tack vare hans öppna sinne och generositet som jag fick så bra kontakt med min biologiska mamma  när jag som vuxen vågade mig på att söka den kontakten … Det var synd att jag inte vågade ta den kontakten bra mycket tidigare för då hade vi … Foch jag …  med all säkerhet också lärt känna varandra  mycket tidigare…

Men nu är det som det är … och man skall inte gråta över spilld mjölk … Bara se till att man håller kontakten ordentligt … ringer lite oftare, kanske träffas också  då och då fast vi bor långt ifrån varandra …

Snart  fyller ”brorsan” sextio år också …  och knappar in  … så det gäller att sätta fart …

Berättelser

En av mina favoriter (det har ni redan listat ut, va?) …  akadademiledamoten Peter Englund … har i sin Akademiblogg skrivit ett inlägg om Alternativ till berättelsen som samtidigt … på något sätt … ochså kan vara, kan läsas som  en utvikning, en ytterligare aspekt på Elin Grelssons reflektioner.

 Och mina.

”För även den enskilda människans lilla berättelse är också en berättelse, och likt den stora berättelse som den antingen motsäger eller bekräftar, bygger den givetvis på urval. För vad är det som sker när vi gör en berättelse? Jo, vi vinner sammanhang, flöde och mening, men till den avsevärda risken att pressa enhetlighet på något som egentligen är splittrat, förvirrat och motsägelsefullt. Berättelsens blotta form frestar oss, ja, tvingar oss, att lägga till rätta.” (Peter Englund)

Min egen berättelse bygger förstås på urval, som Peter Englund säger. På urval präglade av tiden, minnet, omgivningen mm mm mm … liksom din berättelse och din och din …

Jag, liksom du,  ser och upplever och beskriver och  berättar om  verkligenheten som vi ser den utifrån oss själva med våra begränsningar, med våra erfarenheter och förstås med våra sinnen …

Och försöker nå ut och berätta vår berättelse med våra egna ord …

Det jag finner häpnadsväckande, sorgligt eller vackert … kan gå dig förbi.

Det jag uppfattar som aggression hos dig kan vara vanlig debattlystnad och uttryckt engagemang.

Det jag ser och berättar om …  behöver inte du nödvändigtvis se på samma sätt …  även om vi delar ”samma” verklighet.

(Det här blev nästan mer än lovligt ”blajigt” … men jag hoppas du förstår vad jag menar. Ändå)

Så hur vi än beter oss är vi fångade i oss själva … kan bara till dels nå ut genom våra berättelser som förstås  kanske uppfattas på ett helt annat sätt än avsett …

Man måste vakta sin tunga … tänka efter … väga orden  … 

”… och själens obotliga ensamhet” (Hjalmar Söderberg)

Åtta timmars obruten sömn

… nästan.

Fick Skatan i natt.

Rådet att inta en specialare, en viss kombination av dunderpiller gjorde susen.

Det var Skatans Husdoktors råd.

Man kan lita på Skatans Husdoktor.

Han gav sig inte. Han förklarade, undersökte, lyssnade och föreslog alternativa vägar för Skatan att vandra på …

Ett diskbråck väntar man ut några veckor. Det brukar bli bättre och försvinna helt. Under tiden får Skatan  tackla smärtan så hon åtminstone får sova och inte knäcks helt och hållet.

Och sedan då …

om det INTE  har gett sig?

Ja, då går de vidare med röntgen, remisser hitan och ditan och i värsta fall operation.

Det var häpnadsväckande att se, uppleva … om inte med sin känsel  så med sin syn … att när Husdoktorn tryckte upp båda fötterna mot skenbenen och bad Skatan trycka emot var diskbråcksfoten helt kraftlös …

och när han nöp i Skatans stortå, som inte är etta utan tå nummer två från vänster på höger fot … kände hon ingenting men skrek högt gjorde hon när han nöp i lilltån.

Men innan Skatan fick det där diskbråcket har hon ju haft ont.

Både här och där. Och överallt.

Husdoktorn tog nu också fler prover för att se om det inte ääär sköldkörteln  som spökar.

I alla fall.

Slentrianmässigt tas det bara två prover  och är de OK brukar man ge sig och säga att allt är OK. Men  Skatan har en väninna som har besvär med sin sköldkörtel. Hon har tipsat Skatan om ett tredje prov som kan avslöja denna dolda folksjukdom.

Trötthet
Depression (självmordstankar)
Lättare psykoser
Frusenhet
Huvudvärk
Migrän
Yrsel
Muskelvärk och kramper
Sömnproblem
Urinvägsinfektioner
Förstoppning
Ledvärk (artrit)
Menstruationsstörningar med värk
Förlängd akillesreflex
Svullnader
Låg kroppstemperatur

Stickningar och domningar i händer och fötter
Högt av kolesterol, triglycerider och homocystein
Nedsatt fertilitet
Dysmenorrea (bäckensmärtor)
Kortväxthet och utvecklingsstörningar
Glåmigt ansiktsuttryck
Torrt hår
Håravfall
Försvagad puls
Heshet
Sinusit (lätt att bli förkyld)
Nedsatt aptit
Myxedema (svullnader)
Torr hud (utslag, akne)
Viktförändring (oförklarlig) … är kanske inte så oförklarlig  men jag haaar gått upp i vikt de senaste fem åren. Rejält
Åderförkalkning

… är några av de besvär som kan uppträda vid hypotyreos, som det heter med ett ”finare” namn de här sköldkörtelproblemen. De  besvär som Skatan har markerat extra tjockt är de som hon själv har.

Ni ser  själva … det är  ö v e r v ä l d i g a n d e !

Skatan har vaknat utsövd denna lördagsmorgon  och  tittat ut över ett mycket blåsigt men  blått-här-och-var-väder-landskap  med tillförsikt.

Med mycket större tillförsikt.

Skatan har tröttnat

… på att aldrig få vara ifred.

Hon har inget eget rum.

Ett eget rum (Virginia Woolf) måste hon bara skaffa sig en vacker dag … det är ett som är säkert. Just nu läser Skatan om essän  på nytt  och … ja … detta att ständigt bli avbruten när man skriver …

Skatan skriver  inte  på något viktigt, inte på någon roman eller så.

Eller hur?

Men dock.

Detta att ständigt bli avbruten i sina tankekedjor ….

av Mannen eller någon annan … även om hon ”bara” skriver i sin blogg, läser andras bloggar eller läser tidningen, en bok.

Skatan häpnas  över hur modernt  Virginia Woolf skriver, hennes prosa är … måste vara  … helt tidlös.

”Låt henne få hundra år till på sig, sade jag till slut, medan jag läste sista kapitlet – näsor och bara axlar avtecknade sig nakna mot en stjärnbeströdd himmel, för någon hade ryckt undan gardinen i salongen – ge henne ett eget rum och fem hundra punkd om året, låt henne säga vad hon tänker och utelämna hälften av vad hon nu tar med, så kommer hon en vacker dag att skriva en bättre bok, Mary Carmichael, sade jag medan jag satte undan ”Livets äventyr” av denna författarinna längst bort på hyllan, kommer att vara diktarinna om hundra år.” (Virginia Woolf, slutet på femte kapitlet)

Skatan har inget eget rum och ”stökar undan” bloggskrivandet på morgonkvisten när Mannen fortfarande sover, inga telefoner ringer och hon kan sitta där i köket … ifred med sina tankar.

Och Mannen förstår  i n g e n t i n g …

Hur skall det nånsin gå att lösa Mellanösternkonflikten?

Jag har … hur länge som helst … haft det här inlägget på lut men inte velat kasta mig ut i hetluften . Jag kan ju inget om politik … jag kanske bara går på känsla … jag vet ju inget. Egentligen.

Nu har jag läst rubrikerna om hur judar förföljs i Malmö … men skyggat för att läsa vidare. Men idag gjorde jag det … i alla fall … hos Dick Erixon. och så dök jag in hos  Fred i Mellanöstern också och läste hur vi i Sverige för det mesta blundar för oförrätter som sker av Hamas och ensidigt (nästan) tar ställning mot Israel och för Palestinierna …

Här i Sverige, i Malmö förföljs judar, svenska judar som får klä skott (som vanligt) för hur staten Israel handlar och verkar.  Och väldigt få politiker och journalister vågar  tala ur skägget … om vad det egentligen handlar om. Att det handlar om ren antisemitism och att det i det här fallet är judar som förföljs av muslimer i Sverige … inte för att de är israeler … nej, för att de är av judisk börd.

Jag försvarar inte Israels ”övervåld” … men förstår samtidigt att israelerna  inte bara kan ”tiga still” för de ständiga attackerna över gränsen och av självmordsbombarna …

Jag är för en tvåstatslösning … naturligtvis.

Nyligen har jag också läst Cordelia Edvardsons bok Viska det till vinden. Cordelia Edvardson, ”en överlevande (från Auschwitz) för vilken förfluten tid för alltid kommer att vara närvarande tid” , som det står på baksidan. ”I Israel, i konflikten mellan Isak och Ismael, judar och palestinier, står hon ursinnig och handfallen inför varje yttring av bödel-offer-situationen. Hon, en f d lägerfånge, tar ju alltid offrens parti”.

Och därför är Cordelia Edwardson också  frustrerad: ”Såväl hjältemodets som skammens handling utfördes i det israeliska, även det judiska, folkets namn … Hon måste också erkänna sin del i bödelns roll, möta bödeln inom sig, ansikte mot ansikte”.

Själv kan jag inte behöva stå till svars för den politik … som jag inte alltid delar … som Sverige för. Bara för att jag är svensk. Eller? Varför skall då judar …  vilka som helst …  behöva stå till svars … också om de inte ens är israeler … för staten Israels politik?

Så här skrev jag för flera månader sedan …

Halkade som på ett bananskal rätt in i frågeställningen om Jerusalems delnings vara eller icke vara och fick en väldigt tänkbar historieundervisning på köpet. Jag hamnade hos Hippie Tanten som framhåller att Jerusalem aldrig   v a r i t  ockuperat överhuvudtaget …

Hur kan det bli så här? Att  historien  och sanningar om förhållandena liksom inte ”gäller längre”. Att man slåss om land (Västbanken inklusive Jerusalem) som egentligen varit ockuperat av en annan stat (Jordanien) men som ”lämnats tillbaka  till dess ”rättmätige” ägare,  Israel

(”Israel ockuperar inga områden. FN’s delningsplan 1947, förkastades helt av arabstaterna och istället invaderade de omkringliggande arabstaterna omgående Israel. Jordanien ockuperade därmed Västbanken inklusive östra Jerusalem och Egypten ockuperade Gaza, Ett antal år efter 1967 när Israel återtagit Västbanken från Jordaniens ockupation, inkluderande östra Jerusalem, avsade Jordanien sig alla territoriella anspråk på Västbanken. Med andra ord, det finns ingen annan stat som gör anspråk på området.” … skriver Hippie Tanten),¨

FNs delningsplan 1947 hade alltså från början inkluderat Västbanken och Jerusalem i staten Israel. Om jag förstår saken rätt.

Hur som …

En historia som berättas och tolkas på så olika sätt under olika tider … hur skall dessa konflikter nånsin kunna lösas …

Jag bara undrar och fattar  n a d a … som man säger. Fattar mycket lite, kan man också säga.

I alla fall har jag väldigt svårt att inta så tvärsäkra påståenden som en mängd politiker och bloggare och sympatisörer på den ena eller andra sidan förfäktar.

Och fylls av äckel och avsmak och skräck och fruktan över den antisemitism och aggressivitet  som brer ut sig i Sverige mot judar, att den  stillatigande får fortsätta … utan att det vidtas  tydliga kraftfulla ställningstaganden och åtgärder  … mot.

Nu får det sluta snöa

Snön fjullkomligt vräker ner …

Skatan tycker att det räcker nu. I morse när hon gick med StinaFina på den vanliga Morgonrundan efter ån var det tillräckligt med snö …

Då hade det inte börjat snöa igen.

Men nu …

Snön fullkomligt vräker ner.

Nu får det banne mig sluta snöa.

Snö snö snö snö snö (5)

Halkigt och halt och slirigt (7)

Inte ens snövitt (5)

(En snötrött haiku av Skatan)

Vilken konstnär han var …

…  Andrew Wyeth

Master bedroom heter den här …  men det finns flera ... som är lika fantastiska.

”To have all your life’s work and to have them along the wall, it’s like walking in with no clothes on. It’s terrible.” (Andrew Wyeth)

(Att ha hela sitt livsverk till hands och ha det uppställt utefter väggen, det är som att göra entré  utan några kläder på sig … naken. Det är fruktansvärt …  (Skatans fria översättning))

Andrew Wyeth dog för ett år sedan 91 år gammal …

Det var med ett krampaktigt leende

som Skatan mötte År 2010.

Hon hade liksom fallit ner i en djup brunn när allt var över. All anspänning. Och när Sonen nu var på god väg att bli bra, riktigt bra, när Pa inte längre hoppade av feber och höll sig varm. Nu när allt var, så att säga, under kontroll. Då liksom föll hon, Skatan.

Ner i en djup brunn.

Då flög en vind från havet in
med lockande musik,
en mumrik spelar på sin flöjt
i sömnig sommarvik,
nån kappsäck har han aldrig haft
och aldrig trånga skor,
han vandrar på den gröna äng
där inga sorger bor.
Men vem ska trösta Knyttet
och förklara att en sång
är bättre än en kappsäck
ifall vägen är för lång…
Tove Jansson

Och så… som genom ett trollslag … mötte hon Momo.

En slump?

Det finns ingen slump. Tror ju Skatan. Något/Någon  fick Skatans blick  att falla på några rader som ledde henne till Momos blogg, hippien och akademikern och … och Eldartisten. Nu förvandlades leendet från krampaktigt till  …

ett äkta härligt lyckligt stort leende.

Det finns ju så många ”riktiga” människor med kropp och själ på denna jord. De finns där. Och det vet jag ju. Ni är några av dom. Men jag behövde påminnas …  just nu och så var han där, Momo.

”Filifjonkan har låst in sig i skafferiet när stormen kom på natten. Hon funderar lite medan fönstrena slår och skorstenen trillar ner. Hur huruvida hon är svag och feg eller modig och stark. ”Jag upplever världens undergång varje natt”, tänker hon, ”men ändå fortsätter jag gå upp på morgonen, göra mitt kaffe och fortsätta som vanligt.”. Det är sådan styrka attt bara leva.” (Momo … och Tove Jansson förstås)

Vad kan det talade ordet? (Herta Müller)

… eller det skrivna för den delen? (Skatan)

”Tankarna talar ju helt annorlunda med sig själva än orden gör med dem” (Herta Müller i Kungen bugar och dödar)

Hur många gånger har man inte känt att orden inte räcker till … att man tänker tankar som inte har ord för sig … att … ja, det man tänker helt enkelt inte går att sätta ord på, inte går att förmedla  …  i ord.

Uttalade och skrivna.

Och det är väl det vi håller på med. Vi och alla författare, skribenter och … alla som öppnar munnen för att formulera en tanke utöver den konkreta: Ge mig mjölken, hämtar du barnen etc etc …

Vi letar efter orden. Som skall uttrycka preciiis det vi tänker.

Och det kommer aldrig att gå.

Men det gäller onekligen att försöka. Att inte ge upp.

Hur många av oss har inte funderat över hur barnen tänker. De har ju  inte hunnit få så många ord ännu till sina tankar.  Skatan är i alla fall övertygad om … helt övertygad om … att de tänker och tänker efter,  reflekterar, drömmer … ja tänker

.

Tänk efter själv. Visst tänker de. Barnen … och hundarna och hästarna och kaninerna.

Och kanske till och med en och annan skata.

Fastän orden inte finns där.

Skatan får allt stanna här ett tag till …

eftersom det finns risk för ny lungkollaps.

Sonen  har varit i Falun på återbesök.Röntgen och läkarbesök. Denna gång fick han träffa överläkaren.  Man tog bort dränaget som slutat verka för att det kommit vätska på nåt membran. Det var fortfarande en spalt på 5 cm som inte hade återtagit sin form och funktion i lungan och om inte …

… om lungan inte kollapsat på nytt innan fredag …  och om det då  inte är HELT OK  så läggs han in under 7 dagar med elektriskt dränage.

Varför kunde de inte lägga in honom direkt? Idag? Med elektriskt dränage eftersom de där 5 centimetrarna ändå är där och inte har gått bort. Nu skall det plötsligt ge med sig och bli bra helt utan hjälp  från något dränage överhuvudtaget. Egendomligt.

Skatan misstänker starkt att det helt enkelt inte finns några platser där på avdelningen just nu och man hoppas skriva ut några patienter  på fredag och kollapsar inte lungan helt igen så … så kan han ju lika gärna ligga hemma som där.  Några dar på vänt … för att få ett elektriskt dränage då han ju måste vara på plats.

Så Skatan stannar. Hon kan inte lämna Pa och Alice OM lungan skulle kollapsa, ambulans måste tillkallas osv osv …

Sonen har fått stränga förhållningsorder den här gången att ligga så mycket som möjligt och vila. Ligga  på sidan … den sidan där lungan pajat … och inte anstränga sig det allra minsta.

Det fick han inte veta när han skrevs ut. Så han har ju suttit uppe en del med oss …

Skatan och StinaFina blir kvar några dagar till …

Borta bra men hemma bäst

… heter det ju.

Och visst är det skönt att ha kommit hem. Till sitt.

Det  gällde för Skatan att vara borta ”strategiskt” som nu i början av december när det skall städas och fixas.

Och det var hon. Borta strategiskt.

För  nu har  hon kommit hem till ett nyputsat hus, nyputsat silver, nyputsade fönster och Våmhus adventstjärna på plats …

och till dukat bord och en lagom blodig entrecôte och …

Skatan säger som Fröding och skalden Wennerbom att … ”det är skönt för skalder att få sova”  …

Skatan räknar sig visserligen knappast till skaldernas skara, inte heller till suputernas men det var likväl skönt för Skatan att få sova … i sin egen säng.

Hemma.