fattas oss.

Hon for till Hundhimlen igår.

Hon som alltid funnits här.

ALLTID för StinaFina i alla fall och för Karl Axel och Agnes … och länge länge för Lilla E och Svärson II och oss andra i familjen.

Tänk vilken saknad … vilken tomhet!

Skatan kommer så väl ihåg när Lilla E och Skatan hämtade Bessie.

Lilla E pluggade i Uppsala och hade alltid … ända sen hon flyttat hemifrån … velat ha en egen hund.

De åkte långt.

Halvvägs.

Bessie är född i Strömstad och Skatan kommer inte ihåg riktigt vaaar de hämtade henne.

Men hon kom ihåg hur spända de var när Bessies första matte släppte ut henne ur sin bil och hur hon skuttade runt som en lekfull kalv.

– Hur gammal kunde hon ha varit? Sex, sju månader?

De tittade lite förskräckta på varandra och Lilla E undrade nog några gånger om hon skulle ”klara” det.

Att ha en egen hund.

Men de blev de allra bästa vänner.

Som ler och långhalm …

Bessie var en väldigt speciell hund … så klok … så glad och underfundig, så  barnslig och lekfull  in i det sista.

Det var Cancern … förstås … som tog henne till slut. Den som hade blivit diagnostiserad som malign redan för fyra år sedan.

Men hon blev gammal …

och fick leva ett långt härligt liv (drygt 14 år) tillsammans med sin familj som har växt sen då.

Svärson II kom in i bilden redan efter några år och Bessie fick en Husse med stort H … och så kom Karl Axel 2006 och Agnes 2008.

Skatan kommer ihåg mötet mellan StinaFina … då bara 7-8 veckor gammal … och Bessie. StinaFina pep som en liten gris … gällt … och gömde sig under köksbordet när stora Bessie kom lufsande och Mannen tröstade …

– Men det är ju bara din kompis ju … din kompis Stina …

Ordet ”kompis” blev sedan det som triggade StinaFina att skälla ut Bessie då de möttes  och nästan hänga i hennes strupe …

Men de blev vänner … de blev goda vänner även om StinaFina skulle ”fjanta sig” alldeles i början varje gång de träffades.

Sista gången blev i julas … nu …

De saknar alla Bessie.

Hon fattas oss.