var det iskallt ute, snöyra och svinhalt på StinaFinas och Skatans morgonrunda.
Men skam den som ger sig …
Det var bara att pälsa på sig, trä på sig broddarna med stort besvär och ge sig ut i snöyran. StinaFina, den lyckosten, har inbyggda broddar men var i stället olycklig över att behöva ha tröja …
De var ganska ensamma på sin promenad och Skatan blev därför mer än uppiggad när hon såg denna koltrast sitta och burra upp sig i kylan och också sitta kvar medan hon fick upp mobilen för att fånga in den … åtminstone så här på bild.
Ser ni den? Den sitter där strax ovanför mitten som en ännu svartare skepnad än sin svarta omgivning.
Alla koltrastar kommer med en hälsning till Skatan.
Så är det bara.
Skatan samlar alltid på ”tecken”. Varhelst hon kan finna dem.
Som det här hjärtat i en bildäcksavtryck t ex.
De gick förbi den döda skogens på andra sidan ån som sjuder av liv förstår man. Fast det inte direkt märks.
Strax därpå skyndade sig Skatan och StinaFina hem för att få lite liv i siina stelfrusna kroppsdelar och äta frukost.
God fortsättning kära ni … Nu ska det bara bli bättre, eller hur?
Ljuset är ju på väg …
Skatans tankar 