av Alex Schulman

En hel del av  mina åsikter har kommit på skam om Alex Schulman.

En hel del.

De visade sig vara fördomar … grundade på vad?

Nja … faktiskt bara grundade på det som ”alla andra” hade skrivit om Alex Schulman  när det begav sig och det gick så långt att han kände sig tvingad  att stänga sin blogg.

Jag förfasades … och tyckte till och …  Fast själv hade jag knappast läst en rad … men ändå bildat mig denna uppfattning om Alex Schulman som en skrikig, skränig, oförskämd, ytlig människa och mediaperson som fick sin ”kick” av att skända, såra och häckla människor omkring sig …

Texten störde liksom … budskapet … tyckte jag.

Så fel jag hade …

Fast jag har ju fortfarande inte läst så mycket av Alex Schulman … bara ett eller annat inlägg i hans nya blogg, Pappabloggen,

Han kanske skriver lite fööör rättframt för min smak … kanske kan man till och med säga min generations smak.

Och kanske det är just det.

En generationsfråga.

Och mot det där något ”råa”  sättet att uttrycka sina åsikter värjer jag mig  … fortfarande.

Men hädanefter skall jag ge Alex Schulman lite mer uppmärksamhet, läsa lite fler av hans inlägg … som man måste säga ”berör” i alla fall … av den ena eller andra anledningen.

Och det är ju det som är meningen.

Kan man skriva en bok om sin far, en bok som Skynda att älska … så utelämnande, så ömsint och kärleksfullt  (och då har jag bara kommit till sidan 75 av 228 i pocketupplagan) då har man åtminstone en annan sida.

Det är inte enbart historien om sonen och Fadren och den uppskjutna sorgen som skrivs om så utelämnande och fint … och denna familjesammanhållning som fanns där med pappan som den sammanhållande … som berör så starkt.

Utan igenkänningen.

Igenkänningen av Sorgen, av Saknaden … som jag själv bär med mig fortfarande  efter Mamma,  Margith, min bror … Vad som väcker den, vad som helar och … kanske vad som försonar den …

Jag har som sagt bara läst 75 sidor … ännu.

Skynda att älska av Alex Schulman får fem (5)  skator … (trots att jag bara börjat läsa … som sagt)