Det är det där med ”älska” och ”hata” som Skatan fortfarande värjer sig emot. Men det är väl som det är med den saken. Det är Tidens tecken. Man tar i så man blir blååå …

Nåväl. Skatan gillade en gång i tiden den här låten … men den står inte lika högt i kurs idag … den är henne faktiskt tämligen likgiltig. Till och med banal så det skriker om det.

Men då … då lyssnade hon på den …

Då … 1995 …  hade Skatan redan bott särbo i två år … och tyckte kanske det började bli lite tröttsamt … om man säger så … Det skulle bli åtskilliga år mera men … i alla fall … det visste hon inte då.

Och hon spelade Se på mig om och om igen och lyssnade på Jan Johansens lite spruckna röst … och hon älskade den …

Det var tankar som föddes av texten  som for genom huvudet på henne  … att de inte stämde riktigt … den där handen i stormen var liksom långt borta …  och  hon hade sina  tvivel  och funderade hitan och ditan … men … ”stannade kvar” …  ändå … till sist.

Och glad är hon för det …

Men låten gillar hon inte längre … den är henne faktiskt likgiltig … Och vet ni vad. Likgiltighet är en icke-känsla som därför till och med är värre än hat … tycker Skatan. Om man är likgiltig finns det ö v e r h u v u d t a g e t  inga känslor inblandade.

En period är över … och med den Se på mig … och … för den låten känner inte Skatan något som helst längre.