… förstås
Vem vill inte ha lite kärlek … var rubriken på inlägget. Ja, vem vill inte det?
Det skrevs den 14 juni.
Idag för ett år sedan, den 13 juni, lyssnade inte Skatan på någon musik men läste och såg sådan … hon hade hittat Marie Rosenqvists blogg … Marie blev en kär bloggvän … och hennes blogg en av de vackraste i Skatans ”bloggsamling”.
Snipp snapp snut … nu är Musikutmaningen… äntligen … slut.
Läs även andra bloggares åsikter om Musikutmaningen, dag 30, Bon Jovi
Vi hade en grammofon som stod i vardagsrummet, en sån där grammofon där man kunde stapla skivorna på en pinne. Och så föll de ner en efter en allt eftersom. Det var förstås 78-varvare och Skatan tror att just den här skivan var en så´n för den spelades in 1956.
Då var Skatan 10 år.
Annars fanns det inte så många ”barnskivor” … om några alls i skivsamligen. Det var Mozart och Bach och annan klassisk musik som pappa lyssnade på … ensam på söndagsmorgnar … och då fick man inte störa …
Det är inte bara kungen som ”vänder blad” …
Vad det var på den andra sidan av Owe Thörnqvistplattan kommer Skatan inte ihåg …
Möjligen Anders och Britta … Deeen kommer ni väl ihåg?
Läs även andra bloggares åsikter om Owe Thörnqvist, Anders och Britta, Titta titta där
Skatan citerar här nedan ett utdrag ur berättelsen som hon skrev efter Margiths död på en skrivarkurs … där Liv = Skatan och Isa = Margith.
Då kände sig Skatan ”skyldig” för att hon var den hon var med den bakgrund och uppväxt hon haft. Att hon hade det ”gott ställt” …
Och det är ju inte mycket hon kunde/kan göra något åt.
Fortfarande kan Skatan känna sig skyldig för att hon är previligierad. Och har man vuxit upp i en ”skyddad” värld har man ju förstås inte samma erfarenheter som mindre lyckligt lottade. Och kan inte förstå helt och fullt. Förstås.
Men fortfarande förstår hon inte oförsonligheten hos många ”radikala” …. som i princip vill hugga huvudet av alla borgarbrackor (precis som Stalin gjorde … till och med spädbarnen) utan ”rättegång”.
Skatan kommer ihåg på 60-talet hur hon ”slingrade sig” när någon frågade vad hennes pappa jobbade med. (Han var försäljningsdirektör på Gränges). Direktörer var helt enkelt skit … och då hade de ändå inte börjat med sådana där ohemula bonusar och fallskärmar …
Det var Peace & Love-festival. Mikael Wiehe hade stått på scenen. Den på Sveatorget. Isa och Liv lyssnade och gungade med i musiken. Liv kom inte ihåg precis vilken låt han sjöng, Wiehe, men kanske Mitt hjärtas fågel. När Liv ville lägga armen om Isa i samförstånd över den täta stämningen som sången givit … ”låt mig drömma mina drömmar” och gunga med tillsammans, då stötte Isa bort henne.
– Du, du har ju inget med den här musiken att göra. Den är min. Du fattar ingenting.
Liv stirrade på Isas ansikte som lyste av avståndstagande.
– Du är ju en så´n där borgarbracka som han sjunger att vi skall bekämpa, folket, eller nå´t så´nt kläckte Isa ur sig, och vände sig från Liv och gick …
Liv stod kvar som lamslagen. Förstummad. Vilken vrede, nästan hat, hon hade utstrålat, Isa. Liv sprang efter Isa genom folkhopen.
– Men du känner väl mej, Isa? Du vet väl vad jag tycker? Och jag har rätt och tycka om Wiehe lika mycket som du. Hur kan du bara säja nå´t sånt?
Tårarna fyllde Livs ögon när hon vädjade till Isa.
– Äsch, sa Isa som om ingenting hade hänt.
Det här trumpetsolot … deeet vore något att kunna spela.
Lyssna …
… är Blinka lilla stjärna … på blockflöjt … och
… just det … La Paloma på gitarr … Skatan använde sig av två ackord rakt igenom om hon nu inte misstar sig.
Inget ”plock” var det där inte … Men hon sjöng som en galning därtill.
Jetzt bist so weit, weit weg,
So weit, weit weg von mir
Jetzt bist so weit, weit weg,
Allt och inget lyssnar Skatan på när hon är lycklig … ingen särskild låt.
Nu börjar det bli riktigt tjatigt nästan … och svårt med den här musikutmaningen …
Musik kanske skall byggas utav glädje …men den behövs ALLTID … när man är glad, ledsen, arg, som sagt, men … EN låt … en speciell låt … när Skatan är lycklig. Deeet kan hon inte för sitt liv välja …
En sak är i alla fall säker … Hon bliiir lycklig … om inte annat … av att lyssna till den här … och njuta … av sångglädjen, musiken, ja … alltihopa …
Läs även andra bloggares åsikter om Musik, ABBA, Lill Lindfors, Mamma Mia
… ofta ofta ofta … men inte har hört en enda gång.
Vad hon minns i alla fall.
Skatan blir alltid så sprittande glad när hon lyssnar på just den här …
Läs även andra bloggares åsikter om musik, Bob Marley
Första gången hon hörde den på radion var förstås i bilen. Det är där som Skatan huvudsakligen lyssnar på radio.
Och blev begeistrad. Vilken röst … så speciell … och så utstrålningen (hon vet först nu med youtube-klippet hur Eliza ser ut).
Och efter denna första gång så hör hon den ständigt … Eliza Doolittle förföljer henne och det är ständigt just denna låt …
Den låter lite som Lena … förra årets vinnare av Eurovision Song Contest … eller ?
Nej … den är bättre … mer jazz i … liksom.
Men det är onekligen samma ”trend” i sättet att sjunga.
Läs även andra bloggares åsikter om musik, Eliza Doolittle, Lena
Det är det där med ”älska” och ”hata” som Skatan fortfarande värjer sig emot. Men det är väl som det är med den saken. Det är Tidens tecken. Man tar i så man blir blååå …
Nåväl. Skatan gillade en gång i tiden den här låten … men den står inte lika högt i kurs idag … den är henne faktiskt tämligen likgiltig. Till och med banal så det skriker om det.
Men då … då lyssnade hon på den …
Då … 1995 … hade Skatan redan bott särbo i två år … och tyckte kanske det började bli lite tröttsamt … om man säger så … Det skulle bli åtskilliga år mera men … i alla fall … det visste hon inte då.
Och hon spelade Se på mig om och om igen och lyssnade på Jan Johansens lite spruckna röst … och hon älskade den …
Det var tankar som föddes av texten som for genom huvudet på henne … att de inte stämde riktigt … den där handen i stormen var liksom långt borta … och hon hade sina tvivel och funderade hitan och ditan … men … ”stannade kvar” … ändå … till sist.
Och glad är hon för det …
Men låten gillar hon inte längre … den är henne faktiskt likgiltig … Och vet ni vad. Likgiltighet är en icke-känsla som därför till och med är värre än hat … tycker Skatan. Om man är likgiltig finns det ö v e r h u v u d t a g e t inga känslor inblandade.
En period är över … och med den Se på mig … och … för den låten känner inte Skatan något som helst längre.
Det är inte lite den här utmaningen begär … en (1) låt som beskriver Skatan …
Det skulle nog behövas en hel skivaffär med låtar … så omväxlande som hon är.
Fast en kärna har hon förstås … nånstans … och en Persona som hon visar och som hon framstår som för sin omvärld …
Men hon är en kluven person den där Skatan …
Hon är spontan, impulsiv, snäääll, melankolisk, glad, sorgsen, … men framför allt barnslig … så himla barnslig .. en barnslig drömmare är vad hon är den där Skatan …
Så … vad skall hon nu hitta på …
I’m so childish, a little bit wildish
With my rumdiddlyumdiddlyumdiddly, I’m so deepWell I’m so garish, a little unfairish
The way I pick you up, and drop you in a heapI’m so unfaithful, in fact I’m a plateful
I won’t kiss her, but I’ll stare her up all nightI’m a stormy little singer, an unstable little swinger
If you’re coming, come prepared for a fightWell I’m so childish, a little bit wildish
With my rumdiddlyumdiddlyumdiddly, I’m so deepWell I’m so uncaring, do far too much swearing
And if you read through my behaviour, you’ll find I’m a creepI’ll play a stormer, yet in the corner
I’ll be grumpy on my own, like I don’t careI’m a stormy little singer, an unstable little swinger
With a big rip, in the arsehole of my flaresWell I’m so childish, a little bit wildish
With my rumdiddlyumdiddlyumdiddly, I’m so madI’m so truthful, a little bit bruteful
But in sooth I know not, why I am so sadI try my bestest, well as far the restest
Well it’s just stuff that comes out wrong, and gets misunderstoodI’m a dandy little dreamer, a doctored misdemeanour
A didactic destiny schemer, bare with me if you would
Så det så … så´n är Skatan …
(Den riktiga joddlingen kommer på slutet … först ungefär 3.25 in i låten)
Trodde ni inte va?
Åtminstone inte ni som inte vet att Skatan är något av ett Österrike-fan och galen i joddling …
och till och med själv har försökt sig på konsten. Vilket inte var lätt och blev därefter. Hon skulle mua som en ko och så bryta tonen … försök får ni se … Än är hon inte fullärd och kommer antagligen aldrig heller bli.
Håll till godo … att älska eller hata … men knappast mitt-i-mellan.
Fast Skatan ”hatar” förstås ingen och inget och i synnerhet ingen musik … men hon skall förstås försöka hitta något som hon inte direkt gillar. För sådan musik finns ju också förstås … sån som antingen är henne likgiltig … eller som hon tycker genuint illa om.
– Få se … hmm … det här var inte lätt …
Dansbandsmusik tycker hon ju inte om så dääär … fast den är ju faktiskt bra att dansa efter men då får man verkligen inte lyssna på texten eller …
Jo, Skatan väljer den töntigaste av töntiga sentimentala dansbandslåtar som hon kan komma på … att tycka illa om … att ”hata” … och då blev det den hääär …
Fast förstås … nog triggade musiken igång de sentimentala tillbakablickarna hos Skatan också … och då har den ju gjort sin verkan …
Mannen i sina bästa år … i Sjövärnskåren och i Flottan
… då vi redan var gifta … när han gjorde lumpen alltså …
De första ljuva åren … var det.
De första ljuva åren.
Läs även andra bloggares åsikter om Dansbandsmusik, Lasse Stefans, De sista ljuva åren
Skatan vet inte om hon har något favoritband direkt … men kanske ändå …
E Street Band , Bruce Springsteens kompband …
Det får bli en underbar låt med dom och då tillsammans med just Bruce Springsteen förstås …
Läs även andra bloggares åsikter om Musikutmaningen, E Street Band, Bruce Springsteen
Det får bli den här … av alla liknande.
Blunda och lyssna … ögonlocken blir tyngre och tyngre … du sjunker … sjunker … snaaaarkkk …
– Vaddå?
Man kan väl dansa till de flesta låtar … kanske inte så lätt till en del jazz förstås… som Dizzy Gillespies Salt Peanuts … eller rap …
Men de här kunde Skatan dansa till för det gjorde hon varje midsommarafton på Femöre hela sjuttiotalet med förtjusning …när de spelades med högtalarna riktade utåt mot vattnet på högsta volym … (folk kom åkande från andra sidan och ville vara med … de trodde väl att det var ”allmän dans” 🙂 )
… och Skatan twistade som en galning … hon kunde till och med ”gå ner i brygga” (nästan) som man ju skulle … när man twistade.
För att inte tala om att dansa till den här smäktande rösten …
… och alla minnen den för med sig …
Oj oj oj …
Läs även andra bloggares åsikter om Musikutmaningen, Beatles, Neil Diamond
… och som hon älskar och har älskat ända sen första gången hon hörde den för länge, länge sen …
In the chilly hours and minutes,
Of uncertainty, I want to be,
In the warm hold of your loving mind.
To feel you all around me,
And to take your hand, along the sand,
Ah, but I may as well try and catch the wind.
When sundown pales the sky,
I wanna hide a while, behind your smile,
And everywhere I’d look, your eyes I’d find.
For me to love you now,
Would be the sweetest thing, ‘twould make me sing,
Ah, but I may as well, try and catch the wind.
When rain has hung the leaves with tears,
I want you near, to kill my fears
To help me to leave all my blues behind.
For standin’ in your heart,
Is where I want to be, and I long to be,
Ah, but I may as well, try and catch the wind.
Läs även andra bloggares åsikter om Musikutmaningen, Donovan, Catch the Wind
”Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tagit slut”
Djupingen bodde i sjuksalen hos Margith och var där dag och natt hennes sista tid …
Sommaren prunkade utanför … det var Peace & Love … och Margith kämpade inte bara mot cancern … hon hade fått en stroke också och kunde inte tala så bra …
När Skatan kom lämnade Djupingen sjukhuset för några timmar och det var bara Skatan och Margith … igen.
Skatan, Margith och Djupingens dator med all musik.
Det var förstås mest Skatan som pratade … som vanligt. Som mindes våra gemensamma minnen … som påminde …
Margith nickade och log sitt sneda leende …
Skatan kommer inte ihåg om det var hon som satte på Flickan och Kråkan … men plötsligt fyllde Mikael Wiehes röst rummet och Skatan tystnade och Mikael Wiehes röst var den enda som hördes … och vi lyssnade på den älskade sången som Margith sjungit så många gånger och Skatan kunde inte hålla emot … utan grät … tårarna rann nerför kinderna på henne.
Och hon grät så hon skakade.
– Vad är det?
Margith kämpade med orden och frågan … som hon säkert visste svaret på …
– Allt … att allt är ett … allt … Helvete!
– Äsch, sa Margith och vände sig bort …
”För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar
Och jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldels för sent”
Skatans tankar 