Skatan citerar här nedan ett utdrag ur berättelsen som hon skrev efter Margiths död på en skrivarkurs … där Liv = Skatan och Isa = Margith.

Då kände sig Skatan ”skyldig” för att hon var den hon var med den bakgrund och uppväxt hon haft. Att hon hade det ”gott ställt” …

Och det är ju inte mycket hon kunde/kan göra något åt.

Fortfarande kan Skatan känna sig skyldig för att hon är previligierad. Och har man vuxit upp i en ”skyddad” värld har man ju förstås inte samma erfarenheter som mindre lyckligt lottade. Och kan inte förstå helt och fullt. Förstås.

Men fortfarande förstår hon inte oförsonligheten hos många ”radikala” …. som i princip vill hugga huvudet av alla borgarbrackor (precis som Stalin gjorde … till och med spädbarnen) utan ”rättegång”.

Skatan kommer ihåg på 60-talet hur hon ”slingrade sig” när någon frågade vad hennes pappa jobbade med. (Han var försäljningsdirektör på Gränges). Direktörer var helt enkelt skit … och då hade de ändå inte börjat med sådana där ohemula bonusar och fallskärmar …

Det var Peace & Love-festival.  Mikael Wiehe hade stått på scenen. Den på Sveatorget. Isa och Liv lyssnade och gungade med i musiken. Liv kom inte ihåg precis vilken låt han sjöng, Wiehe, men kanske Mitt hjärtas fågel.  När Liv ville lägga armen om Isa i samförstånd över den täta stämningen som sången givit … ”låt mig drömma mina drömmar” och gunga med tillsammans, då stötte Isa bort henne.

– Du, du har ju inget med den här musiken att göra. Den är min. Du fattar ingenting.

Liv stirrade på Isas ansikte som lyste av avståndstagande.

– Du är ju en så´n där borgarbracka som han sjunger att vi skall bekämpa, folket, eller nå´t så´nt kläckte Isa ur sig, och vände sig från Liv och gick …

Liv stod kvar som lamslagen. Förstummad. Vilken vrede, nästan hat, hon hade utstrålat, Isa. Liv sprang efter Isa genom folkhopen.

– Men du känner väl mej, Isa? Du vet väl vad jag tycker?  Och jag har rätt och tycka om Wiehe lika mycket som du. Hur kan du bara säja nå´t sånt?

Tårarna fyllde Livs ögon när hon vädjade till Isa.

– Äsch, sa Isa som om ingenting hade hänt.