… på Seven Eleven på Storgatan i Stockholm vid en dator och slänger ner några rader. Strax skall hon gå till sin Stockholms-”healer” för sista gången … för troligtvis sista gången … eftersom det har blivit så bra med Kinesen i Nyköping.

Det är alltid svårt att säga upp bekantskaper. Ja, nu rör det sig ju inte riktigt om att säga upp en bekantskap utan mer om att avsluta en affärs-relation eller vad Skatan nu får kalla den. Den mellan terapeut och klient.

En sån relation sitter djupare än man tror och det är nästan lika svårt att avsluta den som jag kan tänka mig det är att säga till en god vän … tja … att man skall flytta till exempel … till andra ändan av landet eller  utomlands och att man inte kommer att kunna ses på länge.  Eller att byta frisör efter att ha gått hos en samma länge, länge.

Man har ju blivit kompisar.

Men hon måste ju. Om inte annat så av ekonomiska skäl. Visserligen passar Skatan på att hälsa på sin pappa varje gång hon är i Stockholm men en halvtimme hos Stockholms-”healern” kostar lika mycket som en timme … eller längre … det beror på liksom, … hos Kinesen.  I Stockholm betalar man per halvtimme, hos Kinesen per behandling …

Och hon får inget tillbaka från ”staten” för ingen av dom är anslutna till sjukkassan efter som båda … åtminstone delvis …  använder metoder som inte ”är godkända” här i Sverige.

Hälsan är viktigast av allt. Det får kosta vad det vill … säger man ju … men när det känns lika bra eller till och med bättre så finns det ju ingen anledning att kosta på den mer än nödvändigt. Eller hur?

Och Skatan har också blivit bra mycket bättre nu i sommar … igår joggade hon en bit på MorgonRundan till och med. En halv kilometer kanske … sakta sakta lunk-joggade hon.

Nästa gång hos Kinesen skall han ”lära mig springa”. När jag sa att jag inte kunde för min fot sa han att han skulle lära mig  ett nytt sätt.

– Du springer ju i drömmen, eller hur …