brukar inte armarna räcka till.
Men Skatan är ingen storfiskare och behövde bara en handflata för att tala om hur stora fiskar HON fick.
Men hon fick några i alla fall.
Tre stycken.
Men ingen baracuda … som de verkliga storfiskarna ombord … Per och Jantha … fiskade upp.
Skatan fick nöja sig med två tigerfiskar … med tiger-ränder inte tiger-tänder ..
Och en giftig rackare till fisk.
Fisken i sig var inte giftig men stack man sig på en av fenornas taggar dog man på fläcken.
Saaa dom …
Och tog den från kroken med en handduk som mellanlägg.
Det var ett brokigt gäng som tuffade ut från piren Bang Bao med den turkosförgade fiskebåten. (Skatans kamera är inte tip top och inte Skatans fotografering heller. Kameran skulle halas upp från fickan varenda gång hon fick ett motiv i sikte och med fiskespö i nävarna och … ja … krångligt, krångligt, krångligt)
Men i alla fall … övervägande ryssar var det … när Skatan tänker till var det baaara ryssar … och ett svenskt gäng till. Och så den underbara ”personalen” förstås … som styrde båten, hittade fiskeställena, skojade, sjöng, agnade betet (bläckfiskar), lagade lunchen, etc etc …
Väl hemma i WSB efter åtta timmar till sjöss var de så trötta att någon middag blev det inte … men väl en stor glass … och så lite spankulerande på WSB-streetan innan de drog sig tillbaka … och slocknade och drömde om baracudans krokodilkäft och den gula fiskens gifiga taggar hela långa natten.
Skatans tankar 