Måndag middag … julen var över … och hemfärden för familjen B stod för dörren. Man skulle bara få i sig lite mat i magen innan det bar av norrut …

Dagen var gnistrande kall …

Nu skulle det bara sägas adjö ute i stallet och i hagarna …

– Hej då Asta … vi ses snart igen …

Asta är ju Karl Axels egen häst … ja, nästan hans egen i alla fall …   och lite Agnes´ också … och Alice kanske kan få låna henne  hon också …

Sen var det stallets tur att ses över en sista gång …

Kanske stryka en katt över ryggen  …

Fjordingen Fjalar stod kvar i stallgången och höll på att ryktas. Han skulle ut och dra vagn och ”springa av sig lite”. Ville Karl Axel åka med … ?

Mamma hade ju sagt att de skulle åka hem direkt efter lunchen … hm … och den var ju så gott som klar.

– Näe … jag hinner nog inte …jag skall åka hem …

Mormor Skatan såg besvikelsen i ögonen på killen och frågade om det var sååå in i bomben viktigt att äta ”på minuten” … visst skulle väl  Kaxe hinna åka en sväng …

Jo, det skulle han hinna …

Det var bara att hoppa upp i vagnen och så leddes Fjalar ut på vägen … Margit, som Fjalars ”matte” heter, ledde honom till en början … men hoppade sedan på … och så försvann de  i fjärran …

Och hemma på gården väntade vi … och väntade … och väntade …

… för Agnes hade  fått lov att åka med sista biten tillbaka till stallet …

Och till sist kom dom … vi såg något långt där i fjärran närma sig … snabbare och snabbare…

– Kunde det vara …

Jovisst var det dom … och Karl Axel var den som satt vid tömmarna och styrde …

En stolt Karl Axel satt där vid tömmarna … och Fjalar hade traaavat också, mormor, han hade traaavat …

Lyckan var fullständig …

Nu kunde man åka hem …