Vänner!

Vänner!

Som en kommentar till alla fina kommentarer på mitt förra inlägg gör jag ännu ett inlägg istället.

Jag hade inte förstått, Ingrid,  att din yngste son är homosexuell men jag förstår att du är glad över alla dina barn även om det säkert var ettjobbigt besked när han berättade eller ni förstod. För man visste ju att det skulle bli ett tuffare liv,  ett svårare möte med samhället, alla fördomar o s v. Nu vet jag inte hur gammal din son är men när Thomas  (född -49) som min bror hette, han som dog vid 38 års ålder och var homosexuell, ”kom ut” var homosexualitet fortfarande klassat som en sjukdom (1979 upphörde det att klassas som en mental sjukdom)

(Thomas med vår äldsta dotter Karin 1974)

Hela sextiotalet var ju en brytningstid och slutet av det decenniet och början av nästa  med sin flower-power och alla droger  och ungdomsrevolterna gjorde att Thomas, som … det har vi  förstått efteråt … hade det mycket jobbigt med sin sexualitet … försökte  ”fly”  från den ångest han bar på genom  ett utlevande destruktivt liv med mycket alkohol och droger.  Man skall inte ”skylla på” tidsandan men den bidrog nog en hel del till hans tragik … och att homosexualitet var tabu och klassat som en mental sjukdom. Han försööökte verkligen bli hetero under perioder men ni kan ju själva förstå hur det slutade.

Det är säkert fortfarande tufft för många att först förstå och erkänna det för sig själva och sedan berätta för sin omgivning och framför allt möta vänner och arbetskamrater som inte vetat … men det blir fler och fler förebilder och naturligare och naturligare att ens vänner inte har samma sexuella preferenser som man själv.

Flickor har ju alltid varit mera fysiska i sin vänskap och har kanske haft det lättare även som homosexuella och kanske inte heller känt att de behövt deklarera sin sexualitet  eftersom det inte är lika tabubelagt att kramas och ta i varandra som kvinnor, vare sig man är lesbisk eller inte. Och att bo ihop utan att någon har ”misstänkt något”.

Alla homosexuella har  ju olika personligheter och är sannerligen  inte   ”likadana”  och kan inte heller dras över en kam. Och många gånger tycker jag att det fortfarande görs dessa  generaliseringar om hur man ääär om man är homosexuell.

Ett tag tyckte jag att de glammiga, glamorösa, utlevande (se SvD om Bögarnas värsta vän är tillbaka) …  fick ta för stor plats i debatterna och bli de främsta representanterna för de homosexeulla när det också fanns så många homosexuella människor som levde sina stilla liv tillsammans kanske … som Svenssons eller Petterssons eller  … tja, som vilka som helst.

Då var det flera saker som var tabu och som de måste värja sig mot  …inte bara åsikterna om deras  sexualitet  utan också den förmodade  livsstilen och promiskuiteten som klistrades på de homosexuella per automatik  …  bara för att de gillade någon av samma kön.

Tiderna har i alla fall förändrats och det blir bara bättre och lättare att vara annorlunda än ”normen” eller hur jag skall uttrycka det. Snart kommer det vara lika okontroversiellt … hoppas jag … att vara och leva som homosexuell som att vara och leva som hetero.

Förresten kom jag ihåg en sak värd att berätta  i det här sammanhanget …. en sån här presentation på en arbetsplats skulle nog inte ha kunnat hända på sjuttiotalet:

Min dotter har fått en ny chef, en ung man som presenterade sig för sina medarbetare och berättade om sig själv och sin tidigare karriär, vad han hade för planer och ville med jobbet  och om sitt familjeliv …  att han var gift och levde med sin man … vad han nu hette, men ännu inte hade några barn.

Jag tycker det var helt fantastiskt och känner mig ibland   en aning bitter  när jag hör såna här berättelser och tänker då att  om Thomas ändå bara hade varit några decennier yngre … vad mycket lättare han skulle haft det … vad mycket positivt  som har hänt … och vad som hela tiden händer och vad mycket naturligare och tolerantare och öppnare ändå samhället blivit under dessa år som Thomas varit död.

Bättre sent än aldrig … idag bär vi något lila … eller hur?

Någonstans i bloggvärlden startade en uppmaning … jag kommer inte ihåg vem det var ursprungligen  … jo nu vet jag … det var  Micke Kazarnovicz

Först läste jag nog uppmaningen  hos Karin Långström Vinge, sedan hos Elin Grelson.

Idag bär vi lila för att stötta de som är homosexuella, de som är det öppet och de som är det i det fördolda … de som nyss ”kommit ut” ur den där garderoben och de som redan känner sig hemma med vem de verkligen är …

Även om  det blivit ”enklare” och mindre traumatiskt idag än när min bror berättade hemma att han var homosexuell i början på 70-talet, är det nog ändå inte så helt självklart.

Idag had jag glömt bort det hela … ända tills nu …

(Jag har varit och köpt en nalle till Agnes på Nallarnas dag … som det visst lär vara och inte haft så mycket tid över för bloggandet.)

Men som sagt .,.. bättre sent än aldrig.

Lila är Skatans älsklingsfärg och den har hon på sig så ofta hon kan … och det har hon haft idag också. Fast inte så medvetet.

En annan gång … med lite mer eftertanke … skall jag berätta om en av mina bröder som dog alldeles för ung och var homosexuell. Han levde ett mycket destruktivt liv som vi alla i familjen tror beror på just det … att han var homosexuell … att det var så svårt att vara det … inte minst på 80-talet när vi först hörde talas om aids och hiv  och paniken spred sig så att de homosexuella blev som paria i samhället. Inte nog med att de hade de tufft innan dess … då blev det rena häxjakten. Kanske ända tills vi fick ett ”ansikte” på en aidssjuk människa, Sighsten Herrgård … och så småningom har utvecklingen gått åt rätt håll.

Men det finns mycket kvar än …

Så visa uppmuntran och stöd för alla homosexuella  med att bära något lila  … idag …  i eftermiddag … ikväll …