satt Skatan och tittade ut  ”anno dazumal” och åt bigarråer .

Hotell Drei Kronen

Det var sextiotal och Skatan och hennes väninna M var i Wien. Skatans pappa hade en affärsbekant som hade ordnat med hotellrummet i ett bra hotell någotsånär centralt.

Det bra hotellet hette Hotell Drei Kronen

Två tydliga minnen har Skatan därifrån hotellet och från Wien som hon besökte för första gången. Eftersom Skatan har ett mer än uselt minne erinrar hon sig inte så  mycket mer än de där två sakerna från den resan som antagligen bestod av shopping, shopping, shopping, ett och annat museibesök.

De drack förstås  kaffe på konditori Sacher och åt den goda, mastiga chokladtårtan, Sacher Torte,  som serverades med vispgrädde och var uppkallat efter det anrika konditoriet och inte tvärtom  …

och besökte de sevärdheter man ska besöka när man är i Wien: Stefansdomen, Hofburg, Schönbrunn.

Men  det var två saker som liksom ”stack ut”  och som hon därför minns alldeles tydligt.

I närheten av Drei Kronen låg ett torg … eller loppmarknad med torghandel … och där … det kommer Skatan ihåg … köpte hon en stor påse bigarråer.

Skatan älskar bigarråer och gör det fortfarande … Trots  allt.

Hon satt där i buspråksfönstret … det finns inte så många kan hon se av bilden att döma och de bodde i det längst ner  … och njöt av sina bigarråer medan hon följde folklivet utanför.

Det var livligt det där folklivet … dygnet runt.

Men i alla fall. När hon närmade sig botten av påsen och det bara fanns ett par körsbär kvar började hon dela dem med tänderna för att de skulle räcka längre. Och råkade kasta en blick mot en delad bigarrå.

Den fullkomligt kryllade av vita maskar. Hon delade nästa bär: …mask,  nästa … mask. Det var mask i varenda bär som var kvar i påsen.

Skatan skrek rakt ut och slängde påsen ifrån sig. Hon  riktigt  kände hur det kröp och kravlade i hennes mage.  Bara tanken på vad hon hade satt i sig … bläääh. Och hon åt förstås inga bigarråer länge efteråt. Men hon fick  i alla fall inte en grundmurad avsmak för de läckra bären. Nu äter hon gärna bigarråer igen … men kollar alltid några stycken om de har mask innan hon kan koppla av och njuta av dem.

När M och Skatan kom hem till hotellet på kvällarna och hade sparkat av sig skorna efter att ha gått och gått och gått hela dagen satte de sig ofta i det där burspråket och spanade ner mot ingången. Det kom och gick folk heeela tiden.

Par.

Och utan bagage …

Kvinnan de sett gå in med en man kom tillbaka igen  … men med en ny man-

M och Skatan började ana, förstå,  varför det sprangs i korridorerna nätterna igenom.  När det fanns lediga rum hyrdes de antagligen ut per timme och inte som vårt per natt eller flera …

Och det var hur spännande som helst … tyckte de förstås. De kunde sitta länge och ta tid, kolla upp och se vilka kvinnor som var ”populärast” … vilka som var mest eftertraktade och återkom mest frekvent.

Senare … när Skatan berättade om ”trafiken” fick hon höra att hotellet …  då förtiden i alla fall … kallades för Drei Huren i folkmun. Hotellet ser ju onekligen mer rekorderligt ut nu förtiden  av bilderna att döma.

Hotell Drei Kronen

Det var två minnen från ett fönster i Wien det.

Och varför berättar nu Skatan det här …

Jo, Skatans bloggvän Lilla Blå skrev så fint  om sin längtan ut och om fönster hon tittat ut igenom och gav Skatan ett ”komihåg” och en ”kick” att skriva om något annat emellan bokstäverna O och P.

Så …

Bitte!

Skatans fönsterminne från ett burspräksfönster i Wien är serverat.