Nästan meningslöst att försöka blogga igen. Men också meningslöst att ge upp en sån här gammal blogg. Så Skatan försöker väl igen då.

Efter att Stina dog för ett år sedan skaffade Mannen och Skatan ganska snabbt en ny hund. En valp som de fick i oktober. Hon var döpt till Sansa men de kallade henne Sassa.

Och det var en valp det. Så länge de bodde kvar på Femöre gick det väl an men i stan. Skatan hade glömt hur intensivt det var och alla turer ut och in och ner och upp så det hände en hel del olyckor. Till slut förstod Skatan att det var ohållbart och hade redan innan köpet fått löfte om att lämna tillbaka henne till uppfödaren M om det inte fungerade. M hade ett särskilt gott öga till Sassa. Världens gulligaste och finaste men också världens mest energiska lilla valp. Skatan hade inte en chans att hänga med i svängarna. Och Mannen … ja Mannens demens fortskrider ju och han blir mer och mer orörlig och osjälvständig. Han älskade  förstås lilla Sassa som älskade honom och Skatan tillbaka även om den kärleken gick vilt till.

Det var med sorg i hjärtat Skatan åkte den långa vägen tillbaka till M och med tom bil hem igen.

Det gick inte lång tid sen förrän Skatans längtan efter en hund i huset tog överhanden. Hon bara måste ha en hund.  Och hon började söka efter en ”färdig” hund, en med några år på nacken. Coronatiderna var här och ALLA verkade vilja ha hund hux flux. Skatan hittade en söt liten kille, en blandras, Oliver, i Hundstallet och skickade en intresseanmälan men när hon efter en tid ringde och frågade hur det gick fick hon reda på att det var 20 intresserade och att de reda  hade hittat en ny familj till honom. Självklart valde de inte ett gammalt par som Skatan och Mannen trots att Oliver uppnått den aktningsvärda åldern nio år.

Tillbaka på ruta ett.

Skatan klagade sin nöd på FaceBook men inte på den dvärgschnauzersida som hon följer förrän bra mycket senare. Och när Sassas uppfödare M såg hennes klagan skrev hon att Skatan kunde få mamman till Sansa (som hon nu hette igen). M skulle behålla Sansa … tack och lov … Sansa är en fantastisk hund men äter t ex huggormar, eller dödar dem åtminstone, slickar på paddor, gräver efter daggmask och är en riktig liten Houdini  osv osv. Det har Skatan fått reda på nu. Vilken tur att Sassa/Sansa fick komma hem till sitt rätta element. Och att Skatan och Mannen fick lära känna och införliva mamma Abby i familjen.

Abigail, som Abby heter i stamtavlan,  hade fått sina två kullar och skulle vara den perfekta hunden för dem. Och det är hon verkligen. En mer perfekt hund för Skatan kan inte finnas på denna jord. Och som hon är älskad.

Skatan åkte och hämtade Abby stick i stäv med Folkhälsomyndighetens rekommendationer att bara resa högst två timmar från hemorten och inom samma region.  Det var den 6 juni och nu har Abby bott hos Mannen och Skatan drygt två månader.

Abby  älskar att gulla och gosa men inte ligga i sängen. Undantag när Mannen låg på sjukhus i fem dagar. Då hoppade hon upp och kröp intill Skatan i början av natten för att sedan dra sig undan till Mannens säng där hon tillbringade resten av den. I vanliga fall ligger hon under Skatans säng eller på sin kudde i sovrummet.  De går ut sin längsta runda på morgonen och tidigt på morgonen eftersom Abby skäller på (nästan) allt som rör sig. Inte på andra hundar som hon bara vill komma fram till och hälsa på (och det vill ju inte matte alla gånger). Hon har vuxit upp med sin flock (sin mamma och två döttrar från sina två kullar) med M i en jättestor trädgård i en by och promenerat i skogen där de inte heller träffat så mycket folk.

Abby är helt enkelt inte van vid stadens liv och intryck.

Inte konstigt att hon blir lite stressad. Skatan hade nästan fått bukt med det när Abby bodde hos Titti och JägarKent ett dygn och nu, väl hemma igen, tog hon igen det på första rundan. Som hon skällde. Och hon har inte heller ett litet dvärgschnauzerskall. Snarare ett rottweilerdito. ”Folk” blir jätterädda och Abby är svår att nå då. Hon är helt i sin egen värld. Och stark.  På balkongen kan Abby ligga och speja och kolla vad som sker på gatan och säger inte ett knyst men får hon se någon på grannbalkongen t ex  så skäller hon som en bandhund. Hon tycker väl att hela flerfamiljshuset är hennes revir. Skatan hängde upp ett lakan så hon helt enkelt inte kunde se grannbalkongerna.

Och så måste hon stänga in Abby när hemtjänsten kommer. Och då är hon märkligt nog tyst.

Frid och fröjd.