Jag är omtumlad. Och kan inte sova.  Det var en häftig upplevelse att se sig själv i rutan.  I TV-rutan alltså.

Men mest för vad StinaFina råkade ut för på Kvällsrundan.

Jag skakar fortfarande.

Vi gick vår vanliga runda. När vi vek om hörnet in på hemmagatan kom som från ingenstans en rottweiler farande som ett spjut … och kastade sig över StinaFina och det blev ett tumult och skrik och vrål … från StinaFina, mig och rottweilern. Som tur var hade den en sele med handtag på ryggen som jag fick tag i och kunde slita bort henne och  så … äntligen … hade rottweilerns matte hunnit ikapp.

Jag grät och skrek (vilket kanske inte var så klokt) och frågade hur ”i helvete” hon kunde ha sin hund lös. Den hade  gått till attack.  Helt oprovocerat.

Det hade förstås aldrig hänt förut och hon var hemskt ledsen (tacka f-n för det) och … ja, det gamla vanliga.  Hur vågar man bara ha en så tuff hund som en rottweiler gå okopplad och lös i mörkret när människor och andra hundar kan dyka upp. Runt hörnet. När som helst. Som vi gjorde. Det borde  vilken hundägare som helst förstå …

I mörkret är alla katter grå …

Vad trodde rottweilern att StinaFina var … en hare?, en katt? … en mumsbit till hund?

StinaFina verkar  inte  ha blivit fysiskt skadad.

I alla fall.

Men psykiskt.

Helt klart.

Hon var som ett darrande asplöv.

Och jag med.