Skatan har ingenting emot att vara gammal och bli ännu äldre om det inte vore för den satans värken.
Den tar död på det mesta. Hon blir liksom inkapslad i den.
Och förvandlas dessutom till riktig bitch (i en negativ bemärkelse), elak och sur mot allt och alla 😦
När hon kom hem igår efter en fantastisk dag i Stockholm kände hon sig bokstavligen värkbruten men ändå med alla ben i behåll, hela och intakta.
Fy för den lede … att ha så ont. Hela tiden …
Nästan hela tiden. (Värktabletterna hjälper måttligt bra)
Skatan for upp med bussen för att göra en konstrunda i huvudstaden med sin gamla väninna från Borlänge-tiden som nu har blivit Solnabo, Ann.
Hon gladde sig som ett barn. Speciellt att få se och uppleva utställningen på Moderna Museet: Louise Bourgeois.
Men Ann och Skatan tog först buss och spårvagn ut till Lilljevalchs Vårsalong som också var en inspirerande upplevelse …
De åt en god lunch på Blå porten, fullsmockad med hungriga lunchgäster förstås, men de lyckades få plats och avnjöt lammfärsbullar med en stark smak av timjan … mums.
Spårvagnen tog dem tillbaka till Kungsträdgården varifrån de sedan till fots tog sig till Skeppsholmen och Moderna Museet och Louise Bourgeois.
De möttes av den enorma spindelskulpturen ”Maman (1999) som för Bourgeois hade en positiv laddning (hennes egen mor) och den kan också ”ses som konstnären själv, som skapar med hjälp av sitt inre material”.
En otrolig utställning som gjorde Skatan mållös … av igenkänning? … Den var både ”äcklig” och med ett budskap som knappast kan lämna någon oberörd.
Salarna var rubricerade … den första Flickan på rymmen handlar om flytten från Frankrike men Skatan kunde läsa in ”eget” i många verk … sagt.
Flicka på rymmen (1938), olja, träkol och blyerts på duk
Skatan kanske har missat och blandat ihop konstverken och placerat dem i ”fel” sal men …
”tant pis” … eller strunt i det … på vårt eget tungomål.
Nu var det meningen att de skulle fortsätta och ta sig till Gamla Stan och Frövi skoaffär men när de släpat sig (Skatan släpat sig) till Kungsträdgården orkade hon helt enkelt inte ta sig dit. Och det var ju inte heller så viktigt. De gick istället upp till Kulturhuset och Nationalmuseum, Design på Kulturhuset där man visade: ”Subjektiviteten – utvald design” som Erica Treijs recenserade i dagens SvD.
Men då var Skatan så trött och hade så ont så att glo på stolarna och den övriga designen gav henne ingenting och håller också med Erica Treijs i hennes slutkläm i recensionen: ”Konst definieras inte bara av visuella kriterier utan också av konceptuella. Det bör gälla även design. ”Subjektiviteter” är förvisso en tematiskt intressant utställning, men utan vare sig mystik eller djupare mening. ”WYSIWYG” – What You See Is What You Get – må vara en sliten akronym men utan konnotationer är och förblir en stol bara en stol.”
På bussen hem fick Skatan uppleva en fantastisk solnedgång samtidigt som hon kämpade mot värken och sina ben som inte ville hålla sig i schack …
Och inte kunde Skatan somna ovaggad heller … men fann tröst i böckernas värld: Joan Didion, Blå skymning
”Bäst man lever ska man dö … så det är bäst att passa på 🙂
Nu kan Skatans klagosång tystna för idag …
Skatans tankar 