Bild från Lebensborn-hemmet Hohehorst i Brehmen. Hit fördes Kari Rosvall som baby. Foto: Universal History Archive/AOP

Skatan har läst SvD och artikeln om Kari Rosvall skriven av Anders Q Björkman,

Avlad som Himmlers övermänniska.

Kari Rosvall växte upp som adoptivbarn i Östergötland och visste ingenting om sin bakgrund. Först vid 64 års ålder fick hon veta att hon hade ingått i nazisten Heinrich Himmlers försök att ta fram en blåögd superras. ”Barnet från ingenstans” är berättelsen om hennes historia.

Kari Rosvall ingick alltså i nazisternas rasbiologiska fasansfulla projekt Lebensborn …

Lebensborn skulle ge ”rent blod”
Lebensborn (Livskällan) hette Nazitysklands satsning för att främja tillväxten av ett ”ariskt” folk. Det rasbiologiska projektet initierades av SS-chefen Heinrich Himmler för att uppmuntra kvinnor till att föda blonda och blåögda barn med ”rent blod”. (SvD Anders Q Björkman)

När kriget var slut och de allierade ville sända tillbaka barnen till Norge ville inte Norge ta emot dem.

Norge ville inte ha barnen: ”Att tro att dessa barn kommer att bli goda medborgare är som att tro att råttorna i källaren kommer att bli sällskapsdjur”, konstaterade det norska socialdepartementet i juli 1945.

Så såg man på dessa u.ä-barn med tyska pappor.

Som ”råttor”.

Och det var inte länge sen alls.

Själv är Skatan också född u.ä 1946 men som tur är inte med en tysk pappa och inte i Norge men synen på mödrarna och deras barn u.ä var nog densamma här.

Skatan mår inte bara illa … hon mår så dåligt att det inte går att säga. Och är samtidigt så rädd.  För hon misstänker … kan ana sig till …  efter att ha läst artiklar och lyssnat till politiska debatter etc   … att den människosyn som det här gav uttryck för säkert inte förändrats på djupet för många människor. Den finns inte bara hos äldre som borde ”komma ihåg” utan också hos unga människor (i en något annan skepnad kanske … men den är där).

Det verkar finnas en hel del som inte ”minns”, kan vår historia, och som inte heller på djupet dragit slutsatser av den. Hos ”respektabla” , ”normala” människor, politiker, tjänstemän, ja hos ”vanligt folk”   döljer sig den människosyn som menar att alla nog inte är lika mycket ”värda” ändå … en del är nog bra mycket bättre. Vi, vita alltså. Det är nog bara ”läpparnas bekännelse” hos många,  en tunn fernissa … det märks och lyser igenom i flyktingdebatterna och debatterna om tiggarna, om hur vi talar om människor från andra länder, flyktingarna, invandrarna.

Eller är det så att dessa människor ”sticker ut”

”Norge ville inte ha barnen: ”Att tro att dessa barn kommer att bli goda medborgare är som att tro att råttorna i källaren kommer att bli sällskapsdjur”, konstaterade det norska socialdepartementet i juli 1945.”

Så sa det norska socialdepartementet i juli 1945!

Rakt ut…