… påminner mig om min säng … tidigt på morgonen … i slottet S:t Hubert nära den lilla staden Romorantin som ligger i Loiredalen inte långt från  Blois och Tour i Frankrike… dit jag deporterats när jag var 17 år …och hur jag vaknade till just den här pianomusiken som sipprade upp genom golvet från pianot som stod direkt under mitt sovrum.

Jag hade avbrutit mina studier i tredje ring och skickats dit  för att komma ifrån en ”kärlek” … som inte var så bra … hm … och fann en ny kärlek i  Frédéric … pianisten som satte sig vid flygeln som stod direkt under mitt sovrum och spelade varje morgon och

det var han som spelade Chopin och Revolutionsetuden som någon slags väckarklocka …

Och tänk vad kär jag var …

Jag tillbringade ett halvår i Frankrike … åkte hem och gick om tredje ring … träffade Mannen och blev kär i honom … åkte tillbaka till S:t Hubert på sommarlovet och … ja … träffade Frédéric igen … och slets som en åsna mellan två hötappar.

Det var så seriöst … att mamma till och med åkte ner och träffade hans mamma, som var änka, för att ”känna sig för” och göra sig en uppfattning om ”läget”.

När jag åkte hem efter sommarveckorna var det Fréderic som vinkade av mig där på Gare du Nord i Paris varifrån tågen gick norrut … (man flög inte på den tiden … ) och vem stod inte på perrongen i Norrköping med ett fång rosor och mötte mig …

Jovisst … Mannen. … förstås

Mamma och pappa hade bett honom hämta mig och också bjudit honom kvar på lunch … (med vissa baktankar kan jag tänka mig … 🙂  )

Ni kan ju tänka er vad mina medpassagerare i tågkupén tänkte … En man …. i Paris … puss, puss … och en man i Norrköping … där det  kanske inte blev puss puss men väl ett stort fång röda rosor.

Mannen vann ju duellen … och vilken tur …

Annars hade ju inte Karin, lilla e och Sonen sett dagens ljus och inte heller barnbarnen …

Så det kan bli …

och … Je ne regrette rien …  (för det mesta 🙂  )

Jösses …