De firade nyår med sina gamla nyårsvänner men inte i Stockholm utan på landet, på Norrby i stället. De var en decimerad skara men det var trevligt och högt i tak som alltid hos familjen Di Luca.
Champagnekorkarna smällde, hummer och oxfile och traditionsenlig efterrätt avnjöts medan diskussionerna om ALLT gick höga.
Och så sov Mannen och Skatan över för att Skatan skulle kunna dricka ett eller annat (det blev flera måste erkännas, många flera) glas champagne och slippa köra.
De hade lämnat Stina hos Titti där hon gillar att vara och där det inte är så högljutt (om man säger så).
Så … framåt eftermiddagen efter en lång frukost tillsammans med värdinnan körde de hemåt efter en härligt firad nyårsafton. Väl därhemma märkte Skatan att hon glömt sin väska (med kort, körkort m m) och blev alldeles kallsvettig. Di Lucas skulle ju tillbaka till Stockholm och … Skatan ringde till Johan (och Malle som ju skulle tillbaka till Nyköping) och frågade om de var kvar och det var de och skulle ta med sig väskan. Men för på seneftermiddagen. Och Skatan som hade tänkt hämta Stina innan det blev mörkt. I garaget blev hon darrig igen … nycklarna! De ringde till Stora E som har extranycklar och stämde träff och hon skyndade sig hem från sin promenad. Väl där och när hon överlämnade nycklarna kom Skatan på att Stora E ju inte har någon ”tag” till larmet men … i samma ögonblick, som en blixt från klar himmel, kom Skatan ihåg att hon ju hade nycklarna ändå. Hon hade lagt dem i bilen för säkerhets skull.
Pust!
Väl hemma ringde Skatan till Titti och bad att få hämta Stina dagen därpå så hon slapp köra i kolmörkret och blåsten.
Alfrida var på ingång.
Mannen och Skatan satte sig i soffan och pustade ut. Då …
– Jag har nog glömt min mobil, sa Mannen.
Ett desperat samtal till till Johan som var kvar och de letade rätt på mobilen och leverade alltsammans senare på eftermiddagen.
Nu hade det blåst upp ordentligt och det hördes att det var full storm därute. Blåsten ven ordentligt runt knutarna.
Mitt i natten hördes en rejäl smäll och Skatan vaknade till men orkade bara inte gå upp för att titta. Väl på morgonen ropade Mannen från badrummet och frågade om Skatan öppnat fönstret där för nu var det vidöppet och alla grejerna (tavlor, snäckor, en liten budda och en sjöjungfru i keramik) hade ramlat ner på golvet. Det var bara sjöjungfrun som gått sönder och hennes lidande ansikte såg ännu mer lidande ut utan armar och stjärtspets.
Nej, Skatan hade inte öppnat fönstret men troligtvis hade killen som tvättade deras fönster före jul inte dragit åt handtaget ordentligt.
Shit happens.
Men den här starten på 2019 fick Skatan onekligen att undra (och frukta) om det var ett dåligt omen för hur fortsättningen på året kommer att bli.
Den röriga och desperata inledningen bådar ju inte gott.
GOD FORTSÄTTNING!
Skatans tankar 