… när jag med spretande viftande fingrar betalade för de sista klapparna. 

Sonen och Pa och Skatan var nämligen en sista julsväng på sta´n för det är ju alltid något man glömt. Jag berättade förstås stolt att det var min svärdotter som åstadkommit konstverken… och det lyste i ögonen av glädje när hon förstod komplimangerna. Vad glad man blir när människor säger vad de tänker… speciellt när de tänker så snälla positva tankar.

Det finns väl ingen som inte gläds över en komplimang…