Böcker är Skatans ständiga följeslagare.

Böcker är tunga … hon vet … men både hon och Mannen packade ner några stycken för att ha på Koh Chang. Mannen packade ner deckare (nästan det enda han läser: Michael Connellys Svarta lådan, Lee Childs Besökaren och Lars Keplers Sandmannen.) och Skatan en salig blandning: tre Jeanette Winterson (Fyrväktaren, Powerbook och Det finns annan frukt än apelsiner). Skatan hade läst självbiografin  Varför vara lycklig när du kan vara normal? innan hon reste  och blivit helt tagen av den … och av Jeanette Winterson och av hennes sätt att skriva, stilen. Skatan hade också med sig Nina Bouraouis Pojkflickan, Patricia Tudor-Sandahls Tid för förändring och Hakuri Murakamis Elefanten som gick upp i rök.

När Skatan hade läst alla sina egna böcker och Mannens och några som hon fått låna av vännen Claes …  ( bl a Bodil Malmstens Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig (som Skatan läste om … Bodil Malmsten tål att läsas om hur många gånger som helst ) …  och Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst (stark, uppfriskande, rolig*)  …  gick hon loss på hotellens ”bibliotek” av kvarlämnade böcker …

Inga nämnda,  alla glömda.

Nu tänker Skatan inte recensera böckerna … det var ett bra tag sen hon läste dem…  men måste säga att alla var bra i sitt slag … om man så säger. 🙂

Bodil Malmsten är en favorit sedan förr … det vet ju alla som känner Skatan. Att hon älskar Bodil Malmstens oefterhärmliga  ”torra” stil som alltid träffar mitt i prick. Och Haruki Murakamis surrealistiska världar.  Sandmannen var lika spännande som alla sagt att den skulle vara  och Connelly och Child gjorde inte heller Skatan besviken.

Skatan är Idas (barnbarn) pojkvän Martin evigt tacksam för att ha introducerat Jeanette Winterson för henne. Annars hade nog  Winterson försvunnit i den bokflod som Skatan hela tiden vadar i … allt vad nytt (och gammalt) hon har kvar att läsa. Martin läste Varför vara lycklig när man kan vara normal? i Italien i somras och rekommenderade den … en av de bästa böckerna han hade läst … till Skatan.

– Tack, Martin!

För det första stilen … nu äger hon inte någon av böckerna (ännu)  och har lämnat tillbaka dem till biblioteket … men Wintersons stil är (som Bodil Malmstens) oefterhärmlig. Hon är rolig fast hon talar om svåra och sorgliga saker och igenkänningsfaktorn är hög fast Skatan inte alls har upplevt samma saker som hon. Men det säger väl allt. Skatan brukar skriva upp citat men hade inte med sig sin anteckningsbok på stranden och ja … det blev inte så mycket skrivet. Några har hon i alla fall skrivit upp och de kommer antagligen från självbiografin som hon läste innan Koh Chang.

Adoption är utanförskap /…/ Det är omöjligt att tro att någon kan älska en för ens egen skull.

Jag tror på skönlitteratur och på berättelsens kraft för det är så vi talar i tungor. Vi är inte tystade.

Mitt råd till alla: Bli född.

Någon gång mellan det att jag var sex veckor och sex månader gammal blev jag hämtad … Hon var borta. Jag var borta. Jag blev bortadopterad.

Jag hade förlorat mitt namn och min identitet. Adopterade barn är fördrivna.

Varför är förlusten kärlekens mått?

För att undgå upptäckt är jag ständigt på språng. För att själv göra upptäckter är jag ständigt på språng.

– Jag kan inte leva som landsflykting från mitt förflutna.

– Jag vill inte ha ditt förflutna.

– Nej, det är just det. Jag orkar inte börja om igen Från år noll.

Tanken på existensen som en oavbruten historia är en lögn. Det finns ingen oavbruten historia, det finns upplysta ögonblick, och resten är mörker.

Och som motto … eller vad man ska säga …  i början av någon av Jenette Wintersons böcker citerar hon två författare:

Minns att du måste dö. (Muriel Spark)

Minns att du måste leva (Ali Smith)

Varför någon väljer att citera just det hon citerar är förstås också avslöjande. Citaten  berättar en hel del vem den människan är  som valt ut citaten.

Tittut!

Nu är Skatan avslöjad.

* Mia Skäringer om Dyngkåt och hur helig som helst:

”Boken handlar mest om kvinnoroller och föreställningar om sig själv. Titeln syftar på den där Hora eller
Madonna-grejen, men man måste inte välja. Utan att försöka pracka på någon råd, så berättar jag till exempel om mitt dåliga mammasamvete och hur jag får relationen att funka. Men framför allt vill jag visa att man får vara svag och skör.”