sa Pelle Lindström bland annat djupsinnigt på Peace & Love Caféet ikväll och drog till med en gånglåt på munspelet. Han hade varit på efterfest i nån by utanför nån annan by eller stad i Finland och spelade just en gånglåt när han gick hem på morgonkulan för att vägen dit inte skulle kännas så lång.

Pelle Lindström spelade på sitt munspel och berättade sedan att på den där festivalen, som han spelat och sjungit på, var det tango som sista dans på lördagsnatten och en finsk donna hade spanat in hans kompis … för just den där sista tangon. Kompisen värjde sig förstås.

– Jag kan inte dansa tango …

Men svaret kom. Snabbt och handfast:

Man behöver inte kunna dansa tango för att dansa tango …

Tänk över detta en extra gång.

Så himla bra …

Man behöver inte kunna måla för att måla,  man behöver inte kunna skriva för att skriva …

Nästan mitt i maten kom Skatan på att hon kanske skulle gå ner till caféet ändå och lyssna på Pelle Lindström. Så hon slängde på sig kappan och hatten och skyndade sig ner på stan. Stället var knöfullt men hon fick en bra plats, beställde en kaffe och lyssnade till dalmasen, Leksandspôjken, bluesmannen, som började  med att berätta om sitt första munspel som han fått av sin pappa (Rune Lindström , författaren till Himlaspelet, ni vet) när han fyllde fem år.

Och så vidare. Och så vidare.

Just dessa ord … och så vidare … använde han flitigt när han ledsagade musiken med berättelsen om sina levnadsdagar tillsammans med den.

Musiken.

Han spelade och pratade i över två timmar. (”Tiden går fort när man är i trams”)

Inträdesavgiften var frivillig efter tycke och smak … och kassa. Och gick oavkortat till en Haiti-insamling.

Här följer en blues som egentligen inte är så mycket blues och blå  men heller ingen gånglåt förstås  men … låt gå … ändå …

Skatan gillar nästan mer att känna den här rytmen och ha den härmusiken ringande i öronen nu när hon skall krypa till kojs  … än en gånglåt.

Rest the legs … i stället för restless legs 🙂