Loll väckte  tanken … väckte mig på sätt och vis.

Allt beror förstås på vilket perspektiv, vilken sida man ser saker och ting från, hur man väljer att se …

Den värmländska konstnären Lars Lerin är en mästare på att se och måla akvarell. Att se det vackra i det fula eller meningslösa. Att välja perspektiven så att man s e r  , verkligen ser verkligheten som vacker även om den kan tyckas skräpig, meningslös,  ful.

Loll påminde mig …  och  det lärde mig  min allra första akvarelllärare  också.

”Att måla är att se” … sa hon om och om igen.

Så vi fick lära oss att se och med färg och pensel beskriva det vi såg. Välja perspektiv.

Jag kan också välja perspektiv hur jag ser på mig själv och mitt sätt att leva … förstås.

Men  … kroppen. Vår boning. Hur den ser ut. Där kan jag  välja hur jag förhåller mig och perspektiv …  men

Det var ett tag sen jag blev så påmind om vilket ”fängelse” , vilken begränsning kroppen kan vara. I vissa lägen.  Som igår och natten före.

Då skulle  metoder ha kommit väl till pass, metoder som kunde ha åstadkommit att  jag kunde ”kliva ur”  min kropp och välja ett annat perspektiv, för då var jag bara kropp. En stor ego-kropp som jag inte kom undan.

Och det var fruktansvärt.

Långvarig smärta i kroppen kan man lära sig leva med. Kan man inta ett bättre perspektiv till. Sömnlöshet också.

Men  denna tortyrliknande situation. Att inte kunna somna trots att jag var så himla trött. Att bli väckt av sin kropp fastän huvudet var så tungt så tung. Hela tiden. Hela natten.  Att då försöka inta  ett annat perspektiv. Då  v a r jag  min kropp så helt och hållet, kom inte undan.

Det är verkligen ynkligt. Men jag blev rejält påmind om mitt tillkortakommande den där natten och den svarta söndagen igår. Innan jag somnade. Tung som en sten.

Idag kan jag nog. Försöka se på tillvaron med ett litet annat perspektiv …