… som ”vårfloden” på trottoarer och gator här utanför … och Skatan hinner  i n g e n t i n g  utöver att vara sjuksyster åt StinaFina.

Men hon tar sig … StinaFina … hon tar sig.

Nu har hon börjat snosa i luften efter grannens katt så fort hon sticker ut nosen och hon har till och med börjat skälla på grannen. Den grannen alltså som hon alltid brukat skälla på.

När StinaFina  kom till djursjukhuset varken såg hon eller brydde sig om katterna som jamade i högan sky … hon lyfte inte ens på huvudet … och när hon kom hem och vi mötte grannen var det inte mycket bättre.

Han blev inte utskälld  som han brukat bli  …

Och då visste Skatan att StinaFina inte var riktigt frisk …

Men hon tar sig vår StinaFina även om hon  fortfarande skall ha sin dietmat i princip varannan timme och medicin däremellan och gå ut sina fyra fem gånger … och nog måste Skatan medge att det mesta kretsar runt StinaFinas väl och ve och rekreation fortfarande och att Skatan  mellan varven inte hinner så mycket annat …än att vara behjälplig med det.

Och nu har StinaFina till och med  fått leklusten tillbaka och kommer sättande med bollen eller den pipande grisen eller lilla björnen så fort Skatan sätter sig tillrätta i soffan med en tidning eller bok.

Men det är det värt … att få ha henne hemma och se att hon blir gladare igen … och friskare och friskare för var dag som går … 🙂

Det är det värt …allt besvär … för att få ha henne liggande där på soffryggen igen.