Hon hade träff idag igen med Johannes Mao, som hon egentligen vill kalla Kinesen,  och han lärde henne.

Efter sitt ankelbrott för några år sedan har Skatan inte kunnat springa ordentligt. Och hon vill ju egentligen kunna röra sig mer … mer ansträngande …  än att promenera …

Johannes visade hur hon skulle stå … som om hon sprang … med ena foten en bit framför den andra … och så var det bara att sätta igång. Att röra armarna som om hon sprang …

– Nej nej nej … stopp … titta på mig

Och så demonstrerade han. Skatan skulle inte röra armarna fram och åter bara så där. Hon skulle  föra den ena mjukt bakåt och den andra med en vridning mjukt framåt. Händerna skulle vara löst knutna.

Det var inte så lätt. Så småningom kommer benen att gunga med i den mjuka växlande rörelsen och ännu längre fram kommer man långsamt … långsamt att sätta den ena foten framför den andra, ta ett steg … växla … och ännu lite längre fram kanske springa på riktigt.

Men till nästa gång Skatan och Johannes träffas skall hon stå stilla och mjukt röra armarna fram och tillbaka … upp mot näsan … och tillbaka. Kanske gunga med lite med kroppen … som hon känner för det … och hålla på sisådär fem minuter … och så får hon visa hur det gått.

Skatan tänker stå längst ut på Femöre … med sikt mot Finland … eller horisonten blir det ju … och öva.

StinaFina får ta en paus på vår morgonrunda.

Och Skatan kommer andas in mycket så mycket friskt härligt syre i sina lungor i den sköna svala morgonluften.