Det är som vanligt Mymlan i Bloggvärldsbloggen som har utlyst veckans tema, som alltså är kroppen.

Kroppen, vad är det men den då?

När jag var yngre, före klimakteriet var jag smal och skänkte inte många tankar åt mitt utseende. Jag var nöjd och glad och tänkte inte heller på hur andra såg ut särskilt mycket. Om det inte var extremfall förstås … jättetjocka eller ursmala … eller jättelånga. Och jag hade heller aldrig bantat i hela mitt liv eller tänkt tanken.

(Skatan vid 23 års ålder)

(Skatan som 3-barnsmor, tvillingarna var några månader 1977 och jag var 31 år)

Men nu.

Fast jag har lovat mig själv att inte bry mig om ungdomskulten, smalhetsidealen, fitnessterrorn … så är jag där i alla fall. Sneglar på kvinnan bredvid om hennes mage kan vara större än min. Diafragman? Visst är hennes mycket större. Visserligen är min rumpa ganska väl tilltagen och  putar  rakt ut men nog är det snyggare än de där platta ändorna som kvinnor i min ålder ofta har?

Ja, så där håller jag på.

Och nu har jag gått upp 4 kilo på en vecka … genom att inte tänka alls, vräka i mig av allt från de överdådiga bufféerna  på lyxhotellen i Aqaba, Petra, Döda Havet och Amman. Ta fem efterrätter … man måste ju åtminstone smaka … och kanske en gång till av den där ljuvliga chokladmoussen … osv osv

Och så står man här igen … med ändan bak. Den väl tilltagna som har blivit något nummer större. Igen.

(Skatan i Jordanien och i kamoflage-kläder 63 år och tja … lagom rund eller? Nej du … försök inte)

Så nu måste jag börja jobba på det …

Hur nu det skall gå till.

Jag måste jobba med acceptans. Helt enkelt acceptera att jag inte  k a n  se ut som jag gjorde då … före klimakteriet, att jag blivit äldre och med mig min kropp.

Men framförallt måste jag jobba med min vikt.

”Mars och Jupiter och de kolorerade veckotidningarna säger så”.

Och.

Kroppen säger också ifrån.