Jag möttes av strålande blå himmel, lite kallt om kinderna och nästipp (-2 grader så det är ju inget att tala om) när jag steg ut för min morgonrunda… men
… mitt framför fötterna på på mig på den frostnupna gräsplätten hoppade ….en koltrast. Margith, min Margith hälsade på genom den lille svara fågeln… hon vet att jag saknar henne så …
(Det är Ingemar Nyström som målat bilden)
Och… just när vi skulle gå in i ”vår” skog, i den lilla ”förparken” flög en koltrast till… precis framför fötterna på oss.
Egendomligt.
Två koltrastar på samma morgonrunda och inte en enda på alla tidigare morgonrundor.
Skatans tankar 
Känns det lite bättre? Hoppas innerligt det, du har verkat låg ett tag nu. Sänder över en fredagskram med lite fniss och klapp i kanterna. Koltrastar är underbara fåglar! Jag har också koll på dem. 😉 Ingen vår utan koltrastar, så är det bara.
Jag sa ju det. När du slutade tänka på det hela tiden så skulle hon dyka upp med en hälsning för hon är med dig. Det vet jag med bestämdhet. Så gläds du åt detta och jag hoppas att det känns lite bättre nu.
Skogsnuvan! Det kändes genast lite bättre. Kram!
Jag tror att koltrasten är länken mellan livet och döden. Jag har haft liknande upplevelse.
Stora B! Visst är det en speciell känsla när man känner närvaron av någon som man saknar och som inte finns i den här världen mer. Kram!