Margith

Dorren%201_500(Margith har målat porten i akvarell)

Idag för ett år sedan tog vi farväl av Margith i Gustafs kyrka. Det var den vackraste sommardagen och det vackraste och sorgligaste farväl jag tagit … och samtidigt nu så här ett år efter … känns livet hoppfullt  och rikt igenoch jag har börjat leva  som hon uppmanade oss … för henne också.

Men jag saknar henne förstås … varje dag går åtminstone en tanke till henne och jag minns …

Även om porten tycks stängd så tror jag ändå att nånstans, nångång möts vi på nytt.

Klockan är inte morgon än…riktigt… och det är alldeles mörkt ute…

…. nu när klockorna är framdragna en timme….

Jag ser som i dimma…. men det har jag gjort länge. I förra veckan var jag och provade ut glasögon som jag skall bära heeela tiden. Mina läsglasögon var t o m inte tillräckliga för läsning. På det opererade gråstarrsögat såg jag klart, inte dubbelt… men har ett ganska kraftigt brytningsfel. Det oopererade hade jag, förutom dubbelseende och brytningsfel, mycket mycket sämre syn är på det andra….

Dert var det … ”fait á compli” , klappat och klart, färdigt… och…så var det då bågarna.

Skatan har alltid tyckt om runda bågar och  samtidigt skulle jag vilja ha lite ”färg” i ansiktet… och kombinationen var inte lätt… Idag får jag veta om de ”ganska” runda brillorna tillverkas i nå´t klatschigt…

Annars fanns det ett par bågar från Dior… som Mannen föredrog… absolut… tyckte de var mer ”all round”.

Men …när det är riktigt fest… tar jag helt enkelt inte på mig mina glasögon… Det har ju gått hittills att se lite ”dimmigt”… och billigare blir det också… för värdarnas eller min egen vinnota…

Tänk… nu hör jag Koltrasten… i möööörkret… Koltrasten…

Margith… Vad skulle du tyckt?

I dödens väntrum…

koltrastenIgår åkte vi Mannen och jag och StinaPinaFina och besökte P som ligger och bara väntar… på att just hans liv skall ta slut… att just han inte får vara med längre trots att han ju inte har planerat för detta… utan planerat för många långa år och sin ålderdom i sommarstugan på västkusten… på sjön… göra resor…. läsa de där böckerna… och ja, vara med syrran… och leva, obetänksamt sorglöst kanske flera år till. Då… efter pensioneringen skall man ju göra allt det där som man inte hunnit med…

Och så går allt om intet…

Och inget blir som man vill och planerat…

När jag mötte hans ögon där i det avmagrade ansiktet och såg hans vånda…

På tillbakavägen funderade jag och Mannen.

Vi har ju tusen  planer… då skall vi göra det… resa dit… träffa den eller den vännen som vi förlorat kontakt med… träffa våra barn och barnbarn mera… Fortare än vi anar kan vi också befinna oss där… i dödens väntrum. Ja, vi befinner ju oss också där… det gör vi ju alla. Men vi har kanske en högre siffra på nummerlappen. Vem vet… Nej…

Som jag ofta ofta sagt… som många många har sagt… och säger…

Carpe diem! Fånga dagen!

Varför skall det vara så svårt…

Morgonrunda med StinaPinaFina… och jag mötte … jag fick en hälsning..

Jag möttes av strålande blå himmel, lite kallt om kinderna och nästipp (-2 grader så det är ju inget att tala om) när jag steg ut för min morgonrunda… men

… mitt framför fötterna på på mig på den frostnupna gräsplätten hoppade ….en koltrast. Margith, min Margith hälsade på genom den lille svara fågeln… hon vet att jag saknar henne så …

koltrast

(Det är Ingemar Nyström som målat bilden)

Och… just när vi skulle gå in i ”vår” skog, i den lilla ”förparken” flög en koltrast till… precis framför fötterna på oss.

Egendomligt.

Två koltrastar på samma morgonrunda och inte en enda på alla tidigare morgonrundor.