… än så länge ingen sol … ute … i alla fall.
”Sol ute, sol inne,
Sol i hjärta, sol i sinne”…
… skrev man i poesialbumen förr… när jag var liten…
Och jag kom att tänka på förr… när barnen var små…
Vi hade tre ungar, två hundar, nytt hus i Färjegårdarna i Borlänge, jobbade…. jag på halvtid… Mannen jobbade mer än heltid och var mycket mycket borta… Hur i hela fridens namn gick det ihop…
Det gick ihop.
På helgerna var hela gatan ute och ”stampade” i trädgården för att gräsmattor skulle anläggas… eller grävde… eller snickrade…. Ungarna sprang mellan husen, spelade brännboll på återvändsgatan, fotboll på gräsmattan vid vändplanen… eller så här års, pulka och brädlapp nerför backen vid Norbergs….
(Det här är ett av huset i området… vårt var gult och låg på en annan gata)
På helgerna passade Skatan på att, i sin egen lilla Fiat, packa in hundarna och matsäck… och så åkte vi… i karavan… grannfrun och jag … hon också med hundfullpackad bil… till Sörbo… eller Nybrobacken… eller ännu längre bort… släppte hundarna, tränade dom i sök… apportering, lydnad… såg en och annan älg… fikade, skrattade och var leediga…
På helgerna, ibland, åkte vi på Utställning…. med nyfrissade och nykritade hundar. Masen blev ”kritad”, han var ju en West highland white terrier… i dagligt tal kallad westie. Amanda var en golden… eller som rasen egentligen heter, en Golden retriever.
På vardagarna var det annat…
Upp i ottan, leta strumpor, kolla om Sonen var frisk (han var ofta ofta sjuk Sonen)… äta frukost, få i ungarna frukost, gå ut med hundarna…
Dåförtiden blev det som man kan förstå inte nå´n lång Morgonrunda. Det blev en runda på … ja 15 minuter, runt några kvarter och längs med cykelvägen mot st´n…
…in med ungarna i fiaten… iväg till dagis… hej och hå… vink, vink… in i bilen, en snabb blick mot dagisfönstret där ibland… jag säger ibland… en gråtande unge stod med näsat tryckt mot fönstret… och tjöööt. Men… det vet väl alla som har … eller haft sina barn på dagis… att det ser hjärtskärande ut… men 2 minuter senare är ungarna i full gång med kompisar och sagostunder…
Och så iväg… till jobbet… Pust!
Jobbet var en oas… där hade man sina jobbarkompisar, där kunde man slappna av… och jobba… jobba… och kunde se resultatet av sitt jobb (si eller så många stenograferade brev utskrivna på den elektriska skrivmaskinen med kuuula) … morgonfika med Svante och en annan ”sotare” i källaren (när jag jobbade på labbis) bland kolsvarta papper och kolstoft överallt. Vad jobbade han egentligen med, Svante, det var ju ett labbis på ett stålverk… Det rörde sig i alla fall om analyser av nå´t slag för det var dit jag kilade ner och hämtade analysvärdena…Nåja…
…klockan blev 12. Lunch… hem…. ut med hundarna…hem med hundarna… hämta barnen från dagis före klockan 13… Ni förstår själva … att det blev ingen lååång runda med hundarna. Men vi hade trädgård…
En unge som trilskas och inte vill hem… en som viiill hem… en som vill visa vad hon gjort idag… alla dagar… In i bilen … till OBS, eller ROBIN HOOD eller COOP eller… ja det är fortfarande samma affär… den närmaste… som oupphörligt bytte namn och … plats på sina varor och hyllor…
Hemma igen… lite mellanmål, lite lugnt snack om dagen… och så skulle ungarna ut till grannkompisarna… och
mamma Skatan… kunde luta sig in under fläkten…. och ta sig en lugnande, avslappnade rööök… (neej, Skatan röker inte längre… har lagt av efter flera flera försök… för 18 år sedan… men deet är också en annan historia…)
När Mannen kom hem, om han kom hem… åt vi middag…
… läste sagor…. såg kanske lite på TV… borstade tänder… nattade… och åkte ut till Sörbo med hundarna… Ibland, ja alltid vintertid… var det kolsvart. … men Sörbo kände jag som min egen ficka.
Sedan… blev det andra bullar. Varsel, uppsägningar… och Skatan tog ett av sina stora steg… sjumilasteg… i livet. Jag anmälde mig som öööövertalig. Frivilligt. För att plugga på högskolan. Med lön…. ADB…en utbildning som ledde fram till att jag blev programmerare/systemerare, som gjorde att jag fick jobb på Primdata, …. som gjorde att jag träffade Margith… och Bonden… och lilla a… och och…
Men det blir en annan historia…
”… sol i hjärta, sol i sinne…”
””Låt mig sitta i ditt minne
på en liten, liten pinne.
Men om pinnen är för kort,
flyger jag ur minnet bort.”
Foto: Wanja
Skatans tankar 
I går eftermiddag satt det en skata i vår rönn. Gissa vem jag tänkte på då 🙂
Znogge! Kaaan det ha varit på Skatan? 🙂
🙂
Roligt att läsa om hur ni hade det då!
Kristina! Ja, då var det full rulle och mycket flax… fast på ett heelt annat sätt. Kram!
Hur orkade du? Hur orkar de som har flera småbarn nu för tiden. Måste vara så att man får någon styrka när man mest behöver den. Jag hade bara en son men jobbade från att han var 2 månaden. Han hade kolik och skrek och skrek hela nätterna men det var bara att kliva upp och fara på jobb. Ja man undrar varför det ska vara så jobbigt att vara kvinna.
Skogsnuvan! Ja man undrar verkligen ibland hur man orkade… och hur mina döttrar ”i karriären” orkar idag… men…
jag kommer banne mig inte ihåg att det var så jobbigt. Jag har helt enkelt glömt bort det. Sonen var ju mycket sjuk också… väldigt mycket… och det kommer jag inte heller ihåg… inte all den stress och oro och ”jobb” som det innebar..
Det är tur att det finns en ”glömske-gen” eller vad det kan vara.
PS. Kolik…hmm det känner jag till… fast har förstås glömt bort hur jobbigt deeet var. Kram! 🙂