Idag för 9 år sedan…

… var det en underbar vårdag… ja… nästan försommardag och jag gick till Karolinska sjukhuset i jeans och t-shirt… På eftermiddagen, ganska oväntat… döden kommer alltid oväntat… somnade min mamma in… Hon hade varit sjuk i flera år och varit på Karolinska sedan julen 1999. Vi hade ringt efter pappa men han hann inte … riktigt. Precis när han steg innanför dörren hade hon tagit sitt sista andetag. Vi öppnade fönstret…  så hennes själ kunde flyga iväg… fri…

Vårens första citronfjäril förknippade jag med mamma… den kom med en hälsning från henne. citronfjaril

Förra året den 24 mars snöade det också ordentligt i Nyköping…. precis som det gör här idag. .. såg jag när jag läste  mitt inlägg för den 24 mars i min blogg som jag hade då…

På vintern är det blåmesen som kommer med hälsning från mamma…

2008_11_02-11_04_19-07531

Den här lilla blåmesen har förstås ”Djupingen” fotat… Han är ju min ”hovleverantör”…

11 reaktioner på ”Idag för 9 år sedan…

  1. Ja, döden kommer alltid oväntat, hur väntad den än är.

    Även jag öppnade fönstret, så att mammas själ kunde flyga iväg.

    När den hade gjort det packade vi (jag och hennes äldsta barndomsvän) ihop alla våra och hennes saker.

    Personalen ville att vi skulle gå ut och sedan komma tillbaka in i rummet igen, men vi vägrade…hon var ju inte kvar och vi hade tagit adjö.
    Det som låg i sängen, var ju ett tomt skal.

    Citronfjärilar och blåmesar, är ljuvliga hälsningar!
    Kram!
    🙂

    (Mycket bättre än en sur moder som klampar runt och klagar över hur hennes böcker och skivor har blivit placerade!)
    😉

  2. Nina! Det är kanske ovanligt … men min mamma var en fantastisk mamma, mormor och farmor. Alla älskade henne. Hon blev 85 år och fick leva ett rikt och fullt liv som hon sa att hon var alldeles nöjd och belåten med. Det är med ett leende jag ”hejar” på citronfjärilen och blåmesen. Kram!

    Chang och Mott! Jaa.. det gör hon … alltid nästan. Kram!

  3. Döden kommer nog oväntat hur redo man än tror man är.

    Den natten min pappa dog var det snöstorm precis som det var den dagen han föddes. Vissa saker går igen.

    Kram

  4. När jag jobbade natt på sjukhuset,mötte jag döden,nästan varje pass…..många själar blev det,som Ewan släppte ut genom fönstret….

  5. Ewan! Konstigt egentligen. Är det alltså vanligt att man gör så… släpper ut själarna genom att öppna fönstret? Man tycker att själar skulle kunna vara så ”fria” att inte glas eller väggar eller dörrar skulle kunna hindra deras frihet. Men vi gjorde så… rent naturligt… av någon anledning. Kram!

  6. Skatan.
    Även min mor var av det ovanligare slaget och högt älskad av många.

    Jag älskade också henne, även om vi hade en myyycket komplicerad relation, något jag vägrar förgylla…det fanns ju många bra bitar också.

    Nu fick hon inte det långa och fulla liv hon borde ha haft, hon drog till sig cancer och smet, lämnade en massa ouppklarat efter sig, med fler än mig.

    Det var ett tragiskt slöseri med en härlig människas liv och tid och jag ibland pendlar jag – fortfarande – mellan ilska och sorg.
    Hon hade inte behövt dö, hon ”bara” valde att inte kämpa emot, inte svara på medicineringen…
    Mamma blev knappa 50.

    Jag tror att detta att öppna fönstret för att släppa ut själen, är vidare utbrett än vad man tror…och det känns som en mycket mycket gammal ”tradition”.

  7. Nina! Det är nog så… att man mitt i sin sorg känner denna ilska över att ha blivit lämnad… över att inte ha klarat upp vissa saker… över att …hon/han alldeles för tidigt lämnade en… Jag är verkligen ledsen för din skull … att du inte fick ha kvar din mamma längre… att hon dog så ung.Cancer är en förfärlig sjukdom… Kramar!

  8. Skatan.Tack.
    Nu har ju ilskan över att ha blivit lämnad lagt sig med tiden.

    Det är något värre med ilskan över att den soppa hon lämnade efter sig rent privat, blev mitt ansvar att försöka reda ut…

    Något jag – i viss mån – har bekymmer av än idag, trots att det är så länge sedan.
    Och det var den ilskan som stack upp huvudet härinne.

    Jag är ledsen, du behöver inte oroa dig…detta var som sagt längesedan och jag har jobbat mig igenom det som var komplicerat i hennes och min relation.

    Kvar finns sorgen, i synnerhet för att hon dog så ung, men även den lägger sig ju med tiden, fast den ju aldrig försvinner helt.

    Ja, cancer är en fruktansvärd sjukdom, oavsett var i kroppen den startar!
    Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.