… den här gången i Bad Ishl… Först gick vi igenom den lilla parken och kom till huset där ”flickan i Bad Ischl…sitter där i fönstret… vinkar på en karl” …
. Vi skulle inte gå så långt idag på morgonen eftersom vi strax efter frukost skulle ut på vandring… lite längre… mycket längre. Så…
StinaPinaFina och jag gick vidare till Kurparken… där träden blommade…
… och vattnet i fontänen var i full gång och kastade sina vattenkaskader… tulpanerna stod i sina rader… 
….. och vi mötte vååår veterinärs, doktor Prinz´, lilla dvärgpincher på sin morgonrunda… helt ensam, lös och ledig… Honom träffar vi varje gång… alltid utan ”ledsagare”… 
. … och så gick vi förbi Zauner och var strax hemma igen…
…
Det var dåå… när vi var på väg upp… när vi … ja… det var då det mest fasansfulla som jag någonsin upplevt… det var då det hände…
StinaPinaFina brukar alltid smita förbi mig och in i hissen först… alltid…
… utom i morse…
Jag gick in i hissen, tryckte på 2:an och dörren började gå igen… jag tittade ner… släppte kopplet… skrek, skreeek …. ….StinaPinaFina var utanför, dörren stängd och hissen hade börjat röra sig uppåt…
Jag tryckte på alla knappar… nödsignalen tjöt lika högt som Skatan men mer genomträngande…
hissen fortsatte uppåt… till andra våningen… dörren öppnades… och jag vräkte mig ut…förbi morgonsömninga förskräckta förvånade grannar som reagerat på alarmet… och jag skrek på svenska att min lilla hund… jag hade dödat min lilla hund.. och se´n …. mein Hund ist tot… sie ist getötet… Jag fullkomligt vräkte mig nerför trapporna… och där… vid hissen…
satt min älskade lilla fina söta StinaFina… alls ingen Pina… och väntade … såg lite förvirrad och förvånad ut…
och fattade inte alls varför Skatan vräkte sig över henne… klappade… grannarna klappade henne, mig… jag tjöt…
Någon hade närvaro att trycka på knappen så att hissen kom ner och dörren kunde öppnas och kopplet tas ut…
Jag fattar helt enkelt inte hur det har gått till… hur det kunde hända… Men i och med att dörren stängdes… och jag av någon slags instinkt slängde ifrån mig kopplet … drogs det ut till den yttre dörren… och följde inte med upp…
Ja… ni kan ju föreställa er…
Vilken mardröm… vilken skräck… 
Slutet gott… allting gott… brukar man ju säga… ja…
Skatans tankar 
Hej där, vilken hemsk början på dagen. Hoppas verkligen att fortsättningen blev lugnare?
Ja, jag kan föreställa mig den fasa som du kände! Vilken otrolig tur att det gick bra för det kunde precis lika gärna gått totalt åt skogen. Stackars matte men… Jag vet knappt vad jag ska skriva men jag känner desto mer. Jag som inte ens tycker om att åka hiss…
Kramar!
Oj, vilket drama! Men ett sådant lyckligt slut. KRAM till er båda!
peace in mind! Fortsättningen blev mycket lugnare… Solen sken, fåglarna kvittrade och StinaFina har tappat bort sitt mellannamn.. Pina… Kramar!
Znogge! Jaa det var fasansfullt.. vidriga minuter… Jag tvingade mig in i hissen… efteråt… med SF.. för jag visste… att om jag inte gjorde det skulle jag aldrig åka hiss igen… Kramar!
Loll! Som tur är … blev det ett lyckligt slut… och en tankeställare som heter duga… Var närvarande… stå inte och försjunk dig i dagdrömmar så du inte märker ”om hunden är ute eller inne”… Kramar!
Fy vilken ruskig start på dagen!
Är så glad för att StinaFina klarade sig och är alldeles hel!
Kram!
Nina! Ja … det kunde inte vara värre… jo, det kan det alltid… men sååå kände jag förstås… Men se´n blev dagen fin fast det var svårt att skjuta undan tänkom-tankarna. Kram!
Hej,
Kaxe satt bredvid mig och lyssnade på vårt telefonsamtal och sedan ställde han tusen frågor om vad som hade hänt med Stina och varför, varför, varför och varför. Försökte förklara men det var inte så lätt. Kram lilla e
lilla e! Kaxe vågar väl aldrig besöka mormor Skatan igen… Kan ju hända vad som helst… 🙂 Neej då… Nu har han ju också nå´t väldigt spännande att berätta på dagis… om vad hans mormor gjorde… med lilla StinaFina… Kramar!
Men vilken fasa. Vilken mardröm. Jag ryser när jag tänker på den hemska som kunde hänt. Tack och lov att allt gick bra.
Skogsnuvan! Det var verkligen värsta mardrömmen… och i vaket tillstånd… bara den där minuten innan jag kom ur hissen och ner … går inte att beskriva… Men … allt gick bra och det är huvudsaken … Kramar!
Oj, oj, oj! Jag går också och dagdrömmer emellanåt och när jag vaknar upp minns jag inte vad jag har gjort. När vi för länge sedan hade katt glömde jag några gånger stänga balkongdörren och då passade hon på att smita över till grannbalkongen. Det gick inte att locka henne tillbaka. Jag minns att min dåvarande man vid ett tillfälle klättrade över till grannen, tog katten under armen och klättrade tillbaka. Det var fem våningar upp och han var inte helt nykter. Men det gick också bra.
Jag har försökt beställa tågbiljetter till Nyköping 16/5 men det gick inte. Kom upp en skylt om att Google inte fick tillgång till dictionary o.dyl. Känner mig ofta som en analfabet när det gäller datorn men den kanske också gör det emellanåt.
För övrigt tycker jag att det är mycket givande att läsa din blogg.
Kristina! Den händelsen med din katt och ditt ex (som det ju heter nuförtiden) är ju verkligen också en rysare… Stod du bredvid med andan i halsen?
Kan du inte bara gå in på http://www.sj.se och beställa biljett? Vad gör du annars?… Ja, du kan ju alltid besöka Centralen förstås men det är väl ingen höjdare.
Kramar!
”För övrigt tycker jag att det är mycket givande att läsa” dina kommentarer. Verkligen. 🙂