Medveten närvaro

Bild012

Bild007

”För en hund, skulle han ha sagt, för en hund, käre husse, gäller detta att hela världen är en enda symfoni av lukter. Varenda timme, varenda minut, varenda sekund av hans vakna liv är både en fysisk och en andlig upplevelse på samma gång. Det finns ingen skillnad mellan det inre och det yttre, ingenting som avskiljer högt från lågt. Det är som om, som om… ”

(Ur boken Timbuktu av Paul Auster… och det är Mr Bones, som är en hund som säger det här… som är ”han”…)

StinaPinaFina och Skatan gav sig ut på första Morgonrundan… och visste verkligen inte hur den skulle sluta…

… den här gången i Bad Ishl… Först gick vi igenom den lilla parken och kom till huset där ”flickan i Bad Ischl…sitter där i fönstret… vinkar på en karl” …img_26871

. Vi skulle inte gå så långt idag på morgonen eftersom vi strax efter frukost skulle ut på vandring… lite längre… mycket längre. Så…

StinaPinaFina och jag gick vidare till Kurparken… där träden blommade…img_2689… och vattnet i fontänen var i full gång och kastade sina vattenkaskader… tulpanerna stod i sina rader… img_26921….. och vi mötte vååår veterinärs, doktor Prinz´,  lilla dvärgpincher på sin morgonrunda… helt ensam, lös och ledig… Honom träffar vi varje gång… alltid utan ”ledsagare”… img_26951

. … och så gick vi förbi Zauner och var strax hemma igen…img_27001

Det var dåå… när vi var på väg upp… när vi … ja… det var då det mest fasansfulla som jag någonsin upplevt… det var då det hände…

StinaPinaFina brukar alltid smita förbi mig och in i hissen först… alltid…

… utom i morse…

Jag gick in i hissen,  tryckte på 2:an och dörren började gå igen… jag tittade ner… släppte kopplet… skrek,  skreeek …. ….StinaPinaFina var utanför, dörren stängd och hissen hade börjat röra sig uppåt…

Jag tryckte på alla knappar… nödsignalen tjöt lika högt som Skatan men mer genomträngande…

hissen fortsatte uppåt… till andra våningen… dörren öppnades… och jag vräkte mig ut…förbi morgonsömninga förskräckta förvånade grannar som reagerat på alarmet… och jag skrek på svenska att  min lilla hund… jag hade dödat min lilla hund.. och se´n …. mein Hund ist tot… sie ist getötet… Jag fullkomligt vräkte mig nerför trapporna… och där… vid hissen…

satt min älskade lilla fina söta StinaFina… alls ingen Pina… och väntade … såg lite förvirrad och förvånad ut…

och fattade inte alls varför Skatan vräkte sig över henne… klappade… grannarna klappade henne, mig… jag tjöt…

Någon hade närvaro att trycka på knappen så att hissen kom ner och dörren kunde öppnas och kopplet tas ut…

Jag fattar helt enkelt inte hur det har gått till… hur det kunde hända… Men i och med att dörren stängdes… och jag av någon slags instinkt slängde ifrån mig kopplet … drogs det ut till den yttre dörren… och följde inte med upp…

Ja… ni kan ju föreställa er…

Vilken mardröm… vilken skräck…      3389236468_54a2feca761

Slutet gott… allting gott… brukar man ju säga… ja…

StinaPinaFina tar ett skutt och placerar sig

pict5709… stadigt på någon av oss…det brukar bli på Mannen. Nu är det dags för Morgonrundan. Gå och säg till Skatan, betyder det. Slutsovet…. Upp och hoppa till den nya dagen….

I natt vaknade jag av blixt och dunder. Det ÅSKADE… Väckte mannen som fick dra ur sladden ur datorn… Jag är inte baara lat utan har lite svårt att ”kravla mig” ur sängen …( mina leder och fötter)…

Och så somnade vi om… StinaPinaFina som en liten varm korv tryckt mot min mage… en riktig värmedyna.

Som ni förstår fååår hon sova i sängen hos oss…

Det är andra bullar nu…

Idag sol, i morgon regn…

I söndags fick vi en soldag… igår regnade/snöade det mest hela da´n.

Igen.

StinaPinaFina, Mannen och jag gick iallafall en lite längre sväng längs Soleweg, en stig eller väg läng saltledningen som går från saltgruvorna i Hallstatt till … ja i allafall förbi Bad Ischl och vidare…till Ebensee.  Den går högt upp, som en liten hylla längs berget och för några år sedan hade Skatan svårt att gå där, höjdrädd som hon är…

soleweg_grodf

Vi gick motsols ända tills snön, som fortfarande låg kvar i skuggiga lägen, fick oss att vända. StinaPinaFina får springa lös eftersom det inte går att ”smita” nå´nstans direkt…

På seneftermiddagen slöade vi, som vanligt, med att läsa och, kors i taket, Skatan öppnade sina målarskrin och gjorde ett porträtt i akvarell med lite inslag av akryl. Skall fylla i akvarelldelarna med akryl, tror jag. Nu på fotot ser jag väven bakom…

I allafall… porträttet föreställer  vår allas älskade StinaPinaFina..

stina-pa-g

StinaPinaFina-porträttet finns även att beskåda på Sidan med Djurporträtt här till höger… och längst ner på den sidan…

Vill bara… och Vill bara… vill och vill…

stinaVärst vad jag inleder mina inlägg varierat… vill hitan och vill ditan. Skall försöka variera mig i fortsättningen…

Men det är som förgjort. Jag håller med Prudddelutt om att man oftast har huvudet fullt med ”färdiggjorda” roliga tankeväckande inlägg… men… så sker någonting. När man väl sitter här är de ”Borta med vinden”.

En sak skall jag passa på att förklara för främst Emmelie (Nakenhunden) som frågade varför StinaPinaFina fått ett så långt och krångligt namn. Hon heeeter ju Stina förstås men… Jag och Margith brukade ibland larva oss och prata i rimmad form för skojs skull. EvaPeva, MargithPargith, BillPill och BullPull (kattorna hos Margith) StinaFina, StinaPina (beroende på)…. och så blev det StinaPinaFina och ibland StinaFinaPina.

Men när jag kallar på henne i skogen blir det ofta Stinis (inte Svennis utan Stiiiniiis)…