… har Mannen och jag varit gifta.
Då, den 1 november 1969 gifte vi oss i Lidingö kyrka.
Det var en fin höstdag … till att börja med. Bröllopsfesten hölls på Gåshaga Värdshus … .
och vi höll inte på att komma hem.
Den värsta höststormen i mannaminne härjade.
Den värsta före Gudrun …
Det blixtrade, mullrade, åskade, snöade, regnade och blåååste … Träd låg över vägen. Hustak hade blåst ner i Stockholm, byggnadsställningar rasat …
Det började bra.
Stormigt.
Kunde liksom inte bli mycket värre.
Skatans tankar 
Grattis! Det är lite imponerande!
Selma! Tack! Jag är faktiskt imponerad själv. 🙂
40 år. Jag är full av beundran. Jag är alltid djupt imponerad av människor som lyckats leva samman med samma människa i 40 år. Hur gör man? Jag står ut högst något år med samma man.
Sen blir jag less
Skogsnuvan! Man lever inte tillsammans heeela tiden … man har sina egna intressen, sina egna vänner. Också. Och sen har man kul. Skrattar ihop. Det kanske är ett av recepten. Tror Skatan. Ge varandra rymd … 🙂 Vi levde ju nästan 10 år som Särbo när Mannen var kvar i Österrike och jag och barnen flyttade hem. Jättebra för relationen, tror i alla fall Skatan. Kramar!
Gratulerar! Ni började stormigt och sedan blev det bara bättre och bättre. Mina föräldrar var gifta i mer än 40 år och skulle vara det fortfarande, men min pappa fick en stroke och dog för snart 2 år sedan. Min farmor och farfar var gifta över 65 år och det var så härligt att se dem på ålderns höst tillsammans. Jag har inte ens gift mig!
Britt! Ja mina föräldrar var också gifta länge innan mamma dog 2000 … och Mannens också. Det kanske är så att det blir ”ett mönster” när man haft föräldrar som hållit ihop. Pappa brukar alltid säga vid middagar när någon fyller år eller gifter sig eller så … Håll ut! säger han. Och det är väl det man skall göra … så att man klarar svackorna … och kommer igen. Inte ger upp för lätt. Men man skall förstås inte ”hålla ut” bara för att hålla ut … om du förstår vad jag menar. Och vara gift är ju aldrig något ”självändamål”, eller hur 🙂 Kram!