Peter Englund har inte glömt … trots att det gått åtta långa år.
De här åren har gått fort för Skatan och många med mig men för Dawit Isaak har de säkerligen inte gått fort. Och inte för hans familj heller.
För honom har det varit åtta långa år i helvetet.
Peter Englund frågar på slutet av sin artikel i Aftonbladet …
” Vad gör vi? Vad gör du? Åtta år är en lång tid.”
Jaa, vad gör Skatan annat än att skriva på listor (hos Mymlan tidigare) och försöka hålla Dawit Isaak ”levande” genom att påminna om honom som jag gör just nu – Här och Nu.
Ett sandkorn i öknen … men ett sandkorn i alla fall.
Skatans tankar 
Måste tyvärr erkänna att jag inte gjort mycket för hans frigivande. Inte ens skrivit på listor, inte läst artikelserien i Expressen…det är hemskt så oengagerad jag varit. Dags att ta tag i det nu.
Britt! Heeej! Har du vaknat ur din Novembersömn?
Det är väl så lite till mans. Man har så mycket om sig och kring sig så de stora frågorna lämnar man till dom som kan … bättre. Och man kan ju ändå inte ”rädda världen”. Framförallt skall man inte ha dåligt samvete. Tycker åtminstone Skatan. Kramar!
Jag tänker att om alla bidrar med sitt sandkorn, har vi snart byggt en ny öken! Tack för att du också bidrar till att uppmärksamma hans öde.
Peace in mind! Ja … det är väl det som egentligen är tanken. Alla små små sandkorn, alla namn som samlas in på listor o s v brukar kunna göra skillnad i längden genom utnötningsmetoden. Så … vi fortsätter och sandkornen kan bli en stor sandhög som kan bli en ny öken men en som blommar … förhoppningsvis. Kramar!
Allt är bättre än inget. Så brukar jag tänka även om det inte alltid ger det resultat som man önskade.
Kram!
Znogge! Man känner sig ju för det mesta så himla maktlös. Att det inte spelar någon roll om man gör det ena eller det andra. Men jag tror faktiskt att varje litet sandkorn ääär betydelsefullt. Bättre än inget, som du säger. Kram!