När det vänder, vänder det snabbt …
Skatan förstod nästan igår … när jag såg de överfulla salarna, sängarna i korridoren och Sonen på benen i dagrummet … åt vilket håll det så att säga … lutade.
Hemåt … lutade det.
Han hade slutat med penicillinet och dränet var ur trots en liten kvardröjande spalt i lungan. Så …
klockan åtta ringde telefonen och en omsomnad, yrvaken skata fick beskedet att nu var det dags för hemfärd. Det var bara att sätta sig i bilen och tuffa iväg.
Och lika bra var nog det. Att komma hem och vila i lugn och ro i egen säng utan gubbar som skriker eller snarkar eller plötsligt gått fel och vilse och vill lägga sig bredvid en i sängen … som inte vet var de är, vad som hänt …
Så lika bra är nog det.
Det som bekymrar honom mest just nu är lungan. Han bara väntar på en ny kollaps.
Och det är ju inte så kul …
Skatans tankar 
Jag tror nog att han kopplar av minst lika bra hemma om inte bättre. Sjukhus i all ära men nattron är inte alltid vad den borde vara…
Hoppas lungan uppför sig som den ska så att sonen men även ni andra får lite andrum!
Kram!
Ja det är skönt för honom att vara hemma och bli ompysslad här … och ha lilla Alice i sin närhet och äta godare och …
Han blir nog bra ”på kilivippen” 🙂 Kramar!
Usch det verkar vara en så obehaglig sjukdom det där ni lider av i familjen. Att inte kunna andas. Att få en lunga som kollapsar. Andas som är livsviktigt. Trofan att man kan få panik för mindre. Inget jag önskar min värsta ovän och absolut inte en endaste vän. Hoppas nu detta var sista gången sonen behövde få vård för lungan och att allt är bra nu…länge, länge!
Det hoppas vi verkligen också ”att allt är bra nu … länge, länge”. 🙂 Kramar!
Har han drabbats av detta tidigare?
En kompis för länge sedan (simmare) råkade ut för dessa spontana pneumothoraxer, han opererades på något vis så att det inte skulle kunna fortsätta upprepa sig. Fast det var Canada och för 17 år sedan, kanske har man bättre behandlingsmetoder numera.
Jag håller tummarna för sonen! 🙂
Ja, tre gånger nu. Han skulle ha opererats om det inte var för den där brustna blindtarmen nu samtidigt … Nästa gång, om det blir en nästa, opereras han. Hans storasyster har haft spontan pneumothorax också många gånger och har blivit opererad. Själv har jag haft såna två gånger … och aldrig mer. Det var på 80-talet.
Vi håller tummarna … Kram!
En gång i min ungdoms dagar så jobbade jag på sjukhus, både dag och natt. Jag brukade tänka att de stackars patienterna var tvungna att vara rätt friska för att orka med att ligga där. Ibland fick någon ligga i klädförrådet, eller i korridoren som lyste med starka lampor och vi personal som med gnisslande sulor gick fram och tillbaka. Brrr. Men de var så tålmodiga och rara. Aldrig klagade. Var så tacksamma. Vi borde ha dragit sängarna till landstingspolitikerna så att de fått passa patienterna! Eller ännu hellre: förpassat politikerna till sköljrummet! Med dekontaminatorn dånande medan den rengjorde smutsiga bäcken och urinflaskor. Stackars din son. Jag tror också att han får det lugnare hemma och att det går lite fortare med tillfrisknandet, även om jag också förstår din oro att något ska tillstöta. Håller tummarna.
Sonen gjorde en promenad ner till caféet på stan för att träna upp sig och blev så trött att jag fick gå hem och ta bilen och hämta honom … Men nog är det skönare att vara hemma.
Det är ett elände det här med alla politiker och administratörer som tittar på statistik och bestämmer och drar in och snålar medan de själva sitter med feta löner eller löner i alla fall. Dra ner på politiker och administratörer! Fram för Läkar-makt och makt för vårdpersonalen som veeet vad de ”snackar om”.
Kramar!