Skatan och StinaFina skulle åka till Borlänge denna den 6 juni och besöka Pa och Alice eftersom Sonen och Mannen var på vift på eget håll.
Men först Morgonrundan förstås … tillsammans med den nygamla ”vännen” Urax. Vi gick kors och tvärs och tvärs och kors på skogens alla stigar som vanligt. Skatan hade för en gångs skull tagit bilen ditupp för att komma snabbt tillbaka hem sedan … och så iväg igen.
Morgonrundan var till ända och så skulle vi då åka hem … något försenade redan. Skatan rev i alla fickor, rev och vände dom ut och in … hon hade tappat nyckeln. Nästan desperat ringde hon Pa och sa att nu visste hon inte alls när hon skulle komma fram … om hon skulle komma fram … nyckeln var borta och hon och StinaFina hade korsat skogen både på tvären och längden och runtomkring så det kunde ju ta tid … liksom.
Vi stod och dividerade vilken väg vi skulle börja leta … Urax med matte hade följt oss till bilen … och hade precis bestämt oss då en joggare dök upp.
– Du har inte hittat en bilnycket möjligtvis, frågade Skatan hoppfullt.
Men det hade joggaren inte och vi skulle just börja gå åt ett annat håll än det spår joggaren slagit in på då hon tvärnitade, böjde sig ner och ropade …
– Är det den här?
Skatan hade inte blivit så väldigt försenad när hon väl hemma packat ihop sina prylar, som hon alltid gör i sista minuten, och packat in sig själv och StinaFina och kommit iväg.
Skatan satte på CD nr 1 av en deckare i CD-spelaren. Det skulle hon inte ha gjort. Plötsligt tyckte hoSkatan n att hon åkt väldigt länge och många CD-skivor och när hon tittade sig omkring visste hon inte var hon var. Västerås-skyltarna hade helt försvunnit och hon närmade sig Örebrooo …
Skatan körde av vägen, stannade och trevade efter GPSen som brukade ligga i handsfacket. Ingen GPS. Den hade Mannen och Sonen tagit. Hon ringde Mannen och frågade var hon var. Hur i helsicke skulle han kunna veta det.
– Vänd och kör tillbaka tills du känner igen dig, var rådet som Skatan fick.
När hon äntligen kände igen sig körde hon första avfartsvägen till Strömsholm l (OBS tillbaka till ), vände och var äntligen på kända ”stigar” igen …
Hon hade förstås givit Pa underhandsrapporter över sin ”framfart” och när hon så efter sex (6) ! timmars resa steg in genom dörren där i Borlänge blev hon välkomnad med ett stort leende och mat på bordet.
Ibland undrar jag vad hon egentligen tänker min lilla svärdotter … om sin knäppa (tingtong) svärmor Skatan.
Skatans tankar 
Jag tror bara att hon tänker gott om dig! Du kom ju fram i alla fall och i Thailand har jag förstått att tiderna är aningen flexibla< 😉
Kram
Preciiis! Jag påminde henne om det också … att det var thaitid som nu kom ”till heders” … 🙂
Kram!
Innan jag förstod var man skulle få fram kommentarerna på din nya blogg.
Så du ringer till mannen och frågar var du är? Nä du kan inte mena det och erkänna det också hi hi hi
Om man lyssnat på hur struligt det verkar vara i Thailand så är hon nog inte alls förvånad över ditt förhållandevis strukturerade beteende. Hon om någon är väl van att folk inte kommer i tid så ta det lugnt nu. Du är säkert en väldigt snäll svärmor.
Jag ääär en snäll svärmor … men tingtong … och kanske då i ordets ”snälla” bemärkelse. Det kan ju vara positivt att vara lite knäpp.
Du är den andra som har haft svårt att hitta kommentarsfunktionen här … Jag vet faktiskt inte heller om jag behåller mitt nya utseende hur snyggt det än är.
Kanske lite för stajlat för en gammal skata.
Kram!
Oj, den boken måste varit spännande.
Ja, nästan trafikfarligt spännande faktiskt … fast jag kommer inte ihåg titeln för boken är kvar i bilen och jag kommer inte ihåg författaren, en kvinna … heller. Men det är en okonventionell deckare som handlar om tiden för första världskriget och en kvinnas klassresa … huvudpersonen Maisy … som blir privatdeckare och så hennes fall då … parallellt.
Jag skall recensera sedan … kanske. 🙂
Kram!
Men vilken dag!
Fast jag tror nog att Pa har förståelse för att du blev försenad. Och vilken tur i oturen att bilnyckeln kom tillrätta! Någon joggar skulle ju ha kunna trampat ner den i marken, så att ni aldrig hittat den.
Jag ser att skogsnuvan tycker att det är märkligt att du ringde till maken när du kört vilse – jag är inte alls förvånad – en mig närstående gjorde precis likadant en gång. När hon kört vilse, körde hon in till vägkanten, satte på varningsblinkers och ringde hem till maken. Hon var på fastlandet, han på Gotland och hon fick ungefär samma råd som du och löste det lika galant.
Ha en fin dag och ge dig inte iväg ut i trafiken utan GPS!
Kram Ingrid
Ja Pa hade stor förståelse … det var jag själv som var så ovan vid att inte ”passa tiden” …
Men jag har till och med åkt vilse med GPS:en. Fråga Znogge får du höra 🙂 …
Att jag ringde till Mannan beror på min läggning. Spontanare än spontan och är ju inte direkt den som tänker till före … 🙂
Slutet gott allting gott!
Kram!
Oj oj, viklen pärs för dig att först förlora bilnyckeln, sedan förlora orienteringen på landsvägen. Att tappa bort mig på långkörningar är vardagsmat för mig. Jag gör det titt som tätt när jag bilar till sommarstugan. P skrattade så gott varenda gång åt mina kommentarer. ”Varför stannar vi aldrig på den här rastplatsen med hunden, ser ju jättetrevligt ut här”. Vi är på fel väg, vi ska inte åka här, sa P.
Skönt att du kom fram till slut och middag på bordet. Du måste vara en omtyckt svärmor. Kram
Ja jösses! Men jag fick skylla mig själv som lyssnade på band medan jag körde och såg inte att jag ”missade” Västerås. Nästa gång skall köra via Södertälje, Strängnäs, Enköping, Sala osv …
Säkrare kort.
Kramar!
Men vilken tur du ändå har i all otur. Nyckeln kom till rätta och tillslut även du. Jag känner igen mig lite i din berättelse…även jag är lite vilse i tillvaron ibland. Pa var nog bara glad att du kom fram tillslut.
Vi var alla glada. Men jag var ju gubevars i Sverige och kunde ju läsa skyltar och stanna till och så kunde jag ju alltid vända om, vilket jag naturligtvis skulle ha gjort så snart jag upptäckt att jag åkt fel.
Man lär så länge man lever. Jag tänker inte ta vägen över Västerås nästa gång jag åker till Borlänge i alla fall.
Kram!