Vi har ett sädesärlepar på vårt tak som bygger bo …
”De flyger hit, de flyger dit ” … med sina stickor och strån och sitter ibland och vilar sig där på taknocken.
Så kom stormen …
Ingen hade väl kunna tro att deras bo skulle finnas kvar.
Efter den stormen och de vattenmängderna.
Efter vindarna och slagregnen.
Boet var ju byggt där i rännan … trodde vi åtminstone … men … kanske ändå att det var byggt … tryggt och säkert … under någon av tegelpannorna … i alla fall … precis där vid stuprännan …
Idag sitter det lilla sädesärleparet i alla fall på elkabeln igen som går till vår lillstuga … med sina stickor och strån i näbben och vippar på sina små stjärtar och fortsätter bygga på sitt bo …
Skam den som ger sig …
Skatans tankar 
Vilken go morgonhälsning. Fåglar (eller ”pjoddar”, som man säger i Nordvästskåne) tillhör mina favoritvarelser i moder naturs dygnetruntföreställning.
Sädesärlan är liksom Tofsvipan ett säkert vårtecken här i söder. Kul och glädjande att titta på i sin till synes lätt nervösa framtoning med den vippande stjärten (ett kännetecken för hela ärlesläktet) på gren och sten
Min egen gunstling bland ärlorna är Forsärlan – kanske främst för dess färgteckning, men också för att den ofta gör mig sällskap då jag rör mig utmed bäckar och åar.
Tack för filmsnutten!
Go´ måndagskram på dig!
Vi blev så glada, Mannen och jag, när vi fick se och höra dom här utanför … Jag laddar mitt kamerabatteri för fullt för nu vill jag ta en ”egen” bild och det hade laddats ur.
Kram!
Fåglar brukar känna naturen och välja bra platser till sina bon. Ganska fantastiskt egentligen. Men härligt att de är kvar!
Kram
Det är så himla kul … att se dom hos oss, jobbande med sina stickar och strån igen …
Kramar!
De kan nog en del om att bygga säkert och bra.
Ja, det verkar onekligen så.
Kram!