men … Svarta Malin, Salmonellahavets fasa, … Ester och Fingal Olsson … och mycket mycket mer lever … och finns bevarat i arkiv, på skivor, dvdn och filmer och i våra minnen … och då finns ju Martin Ljung också med oss i våra hjärtan och minnen … förstås.
För evigt …
Svarta Malin har förstås ett speciellt rum i Skatans hjärta … eftersom Skatan kallades just så … några år i sin svarta ungdom … efter sången som Martin Ljung framförde … och som Povel Ramel skrivit.
Skatan minns Martin Ljung med stor tacksamhet för all den glädje han spridit omkring sig och smittat oss med och delat med sig av …
Tack Martin Ljung !
Vila i frid och tack för skratten herr Ljung.
Ja, vem minns inte Martin Ljung.
Har skrattat många gånget åt hans tal+sånger, sett revyer.Men aldrig träffat live. Som jag fick äran att göra under min tid med Stadshotellet i Vetlanda och Folkparken.Även Folkparken är död.
Min gamla mobil-Blogg är död. Den nya kommer här. Trevlig Söndag ! Kram Mi
http://eeljib982.blogspot.com/ = Nya mobilbloggen.
Att de kan göra mig så förargad, bara ta bort den gamla utan att skicka ett mail el.liknande.
Blir sur, vet inte om det är Telenor eller Blogger el SonyEricson.Men nu funkar den igen.
Blir nog aldrig riktigt klok på det här med datorer.
Kram Mi
Jag förstod att det hänt något med din blogg … men nu skall jag lägga in den nya adressen här hos mig.
Kram!
Ja, Martin Ljung var en stor man, både vad gäller mentalt som fysiskt! Jag är glad att vi fick underhållas av honom under så många härliga år och monologer m.m.
Jag med är glad … han kunde verkligen göra rättvisa åt Povels sånger som skrevs speciellt för honom (antar jag) … hade liksom rösten …
Kram!
Ja, de försvinner, en efter en…
Och så dyker det upp nya … en efter en …
Släktena komma, släktena gå …
Är det inte så det står i den där fina psalmen Härlig är jorden?
Kram!
Kapten Enben och kapten Tvåben och kapten Träben….
Jag har en förbannelse vilande över mig som gör att jag minns stort sett alla sångtexter jag hör. Svarta Malin utgör inget undantag, ej heller Lingonben… Jag tycker det är oändligt sorgligt med denne folkkäre artists bortgång, han har glatt mig så många gånger…Guben i låddan, Fingal Olsson, Ester och inte minst hans paradroll som den klene och hypokondriske Viking. ”Den här tegelstenen, den bär jag med mig bara för att jag inte orkar kasta bort den”.
Dock ämnar jag minnas honom som sig bör, med glädje.
Gott att se dig igen, Skatan! Jag har haft en lång paus ifrån bloggandet, och det har gjort mig gott må du tro.
Kram på dig!