… gick Morgonrundan i Örebro stötte de på något mycket märkligt där i skogen.
En luftballong hängde på en gren och dinglade …
Och inte en människa i närheten.
Den var inte stor … men i något slags tyg och Skatan skyndade sig hem för att ta med sig Karl Axel tillbaka ut i skogen och undersöka den närmre …
Men när de väl var tillbaka efter bara halvannan timme var den borta och lite längre in i skogen lekte några dagisbarn medan deras fröknar var bänkade på en rastplats i närheten …
Något blågult skymtade och Skatan såg att tre flickor var i full färd med att riva sönder ballongen.
Skatan och K A närmade sig försiktigt och Skatan frågade
– Är det er luftballong?
Nej, det var inte deras och då sa Skatan att
– Inte skall ni väl riva sönder den inte. Det är väl synd. Får jag den kanske jag kan laga den igen.
Skatan fick ballongen och en ståltråd som de hade slitit loss och drog hjälpligt ihop ballongen igen och satte upp den på en gren …
Tänk att det skall vara så kul att göra sönder grejer.
Sen lekte barnen och Karl Axel tillsammans. De klängde och hängde som små apungar och snattrade under tiden som skatungar och Skatan fick veta att flickorna var aprilbarn alla tre och skulle fylla sex år med bara några dagars mellanrum. Och de frågade förstås vad Skatan hette och berättade vad dom hette och vad alla deras syskon hette och alla hade de namn som Dorothy, Greta, Oliver, Fingal, Alida, Judith …
Förskolan som de gick i var en Waldorfskola .
Är Skatan fördomsfull när hon nu antyder att det kanske hade något samband på något sätt … de ovanligt ”kreativa” namnen (förutom Greta, då) och typen av förskola som de gick i?
Jo, det är hon nog … förstås.
Men ändå … tanken slog henne.
På vägen hem klättrade Karl Axel upp på varenda sten i sikte och ville bli förevigad …
Så då gjorde Skatan det …
Karl Axel på stenens högsta topp …
När de kom hem igen från sin ballongupptäcktsfärd i skogen hade Mannen och StinaFina passat på att vila sig lite i soffan och Mannen hade läst sagor för Agnes som hade hunnit få en alldeles nyklippt lugg dessutom …
Och så var också denna dag i full gång …
Läs även andra bloggares åsikter om Waldorfskola, Fördomar, Barnbarn
Skatans tankar 
Waldorfskolor är ju något speciella men om det påverkade namnen vet jag inte. Jag tycker nämligen det finns en del speciella namn i dag även i vanliga skolor. Men visst…
Ja visst är det så. Namn kommer och går men jag fick plötsligt för mig att har man sitt barn i en så speciell skola som bygger mycket på konstnärlighet och kreativitet har man gjort ett aktivt val och tror på skolans idéer som är antroposofiska … kanske man också då väljer speciella namn … näe …äh … jag vet inte …
Kram!
Betty? Kram
Ha ha ha … nu är jag alldeles knäpp … Jag skall genast ändra … Fattar inte hur jag fungerar nuförtiden 🙂
Kram på dig!
Jag har nog liknande fördomar.
Fast jag skulle tro att de ifrån en Waldorfskola inte skulle ta sönder saker utan kreativt se vad de kan använda den upphittade ballongen till.
Tydligen inte. Men men.
De verkade ha det bra, där hemma 🙂
Kram