… påminner mig om min säng … tidigt på morgonen … i slottet S:t Hubert nära den lilla staden Romorantin som ligger i Loiredalen inte långt från Blois och Tour i Frankrike… dit jag deporterats när jag var 17 år …och hur jag vaknade till just den här pianomusiken som sipprade upp genom golvet från pianot som stod direkt under mitt sovrum.
Jag hade avbrutit mina studier i tredje ring och skickats dit för att komma ifrån en ”kärlek” … som inte var så bra … hm … och fann en ny kärlek i Frédéric … pianisten som satte sig vid flygeln som stod direkt under mitt sovrum och spelade varje morgon och
det var han som spelade Chopin och Revolutionsetuden som någon slags väckarklocka …
Och tänk vad kär jag var …
Jag tillbringade ett halvår i Frankrike … åkte hem och gick om tredje ring … träffade Mannen och blev kär i honom … åkte tillbaka till S:t Hubert på sommarlovet och … ja … träffade Frédéric igen … och slets som en åsna mellan två hötappar.
Det var så seriöst … att mamma till och med åkte ner och träffade hans mamma, som var änka, för att ”känna sig för” och göra sig en uppfattning om ”läget”.
När jag åkte hem efter sommarveckorna var det Fréderic som vinkade av mig där på Gare du Nord i Paris varifrån tågen gick norrut … (man flög inte på den tiden … ) och vem stod inte på perrongen i Norrköping med ett fång rosor och mötte mig …
Jovisst … Mannen. … förstås
Mamma och pappa hade bett honom hämta mig och också bjudit honom kvar på lunch … (med vissa baktankar kan jag tänka mig … 🙂 )
Ni kan ju tänka er vad mina medpassagerare i tågkupén tänkte … En man …. i Paris … puss, puss … och en man i Norrköping … där det kanske inte blev puss puss men väl ett stort fång röda rosor.
Mannen vann ju duellen … och vilken tur …
Annars hade ju inte Karin, lilla e och Sonen sett dagens ljus och inte heller barnbarnen …
Så det kan bli …
och … Je ne regrette rien … (för det mesta 🙂 )
Jösses …
Skatans tankar 
Å vilken berättelse!
Skriv en bok! Nu! Blir nästan lite kär i Frédéric själv 😉
Ja … det var dramatik … men är det inte ofta dramatik i just de åren. Frédéric var ganska mycket äldre än jag … konsertpianist, romantisk, konstnärlig … karismatisk. Och jag var verkligen förtjust i honom … men Mannen var envis, hemma, nära, trygg, svensk med många gemensamma vänner … och jag var kär i honom också.
Så …
Kul att minnas så här … med hjälp av musiken …
Kram!
Jag minns att du berättade om Chopin inne hos mig för länge sedan. 🙂 Här kom hela (nåja) historien. Fint.
(PS. Förlåt jag legat lågt härinne med kommentarer. Jag läser dig, men just nu försummar jag många bloggar, inklusive min egen).
Du är med mig dock – i tankarna.
Stor kram
Här kom … (nåja) … en del av historien i alla fall … historien som sjunker undan men som dyker upp då och då … när man tänker …
– Tänk OM … jag hade valt annorlunda … tänk tänk tänk …
(PS Pssst! …Jag vet hur det är … och du behöver verkligen inte be om förlåtelse … Du är alltid med mig … Lilla Blå, du eller några av ”ditt anhang”, Pål Pommac, Farbror Gösta, Fabrian Flänsost *fniss* …)
Kram!
Vilken fantastisk historia! I klass med en fransk långfilm. Slutet gott dessutom. Ja, den musiken…
Kram
Ja, slutet gott … helt klart. Men jag undrar förstås ibland hur livet hade tett sig OM Mannen inte varit så envis … om avståndet till Frankrike inte hade varit så stort … om mail och internet och mobiler och datorer funnits dååå … om om om …
Men jag är glad över hur det slutade … och Mannen och jag har snart 42 år som gifta och fem ytterligare då vi var ett par, tre underbara ungar och ett halvt tjog … snart … barnbarn … Jösses …
Kram!
Underbar berättelse, underbar musik….helt plötsligt hamnade man mitt i en fantastisk film!
Kram!
Nouvelle vague – en nya vågen-film då … 🙂 … kanske.
Kram!
Tack för en härligt romantisk berättelse!
Det blev ju en riktigt novell, typ de där kortisarna som man kan läsa i tidningarna hos tandläkaren och frissan.
Kramar!
Ja nog var det dramatik alltid och romantik och … ja, en del av dom ingredienserna som finns i kortnovellerna i tidningarna … som dååå upplevdes på ”blodigt” allvar.
Kram!
Det var nästan man fick en flashback själv.
Passionen, herregud säger jag vad vi människor behöver den!
För inte så länge sedan sände SVT filmen ”La Vie en Rose” om Edith Piaf.
Förstår inte att jag har kunnat missa den när den kom.
Jag tänker på den än. Den satte verkligen spår. Helt fantastisk! Gråter bara jag tänker på den och ändå finns det luckor i historien vi aldrig kommer att få del av.
Varför kom jag att tänka på den filmen? Det måste ha varit din slutkläm.
Din berättelse bjuder på mer.
Vackert, spännande och en aning farligt…
/Marie
Passion … vi behöver den kanske men men … den kan också vara förödande …
destruktiv …
Det var den ju inte här … bara väldigt jobbig … och jag stod inför ett vägskäl, helt klart …
It´s now or never …
… och valde nog rätt ändå … jo, jag valde rätt … Kram!
Vilken härlig story! Jag fick massor med bilder trots att den var ganska kort.
Tack och ha en strålande dag!
Kramar!
Håll till godo … och hoppas dagen idag blir lika strålande som igår. För dig och för mig!
Kramar!