Det är det där med ”älska” och ”hata” som Skatan fortfarande värjer sig emot. Men det är väl som det är med den saken. Det är Tidens tecken. Man tar i så man blir blååå …
Nåväl. Skatan gillade en gång i tiden den här låten … men den står inte lika högt i kurs idag … den är henne faktiskt tämligen likgiltig. Till och med banal så det skriker om det.
Men då … då lyssnade hon på den …
Då … 1995 … hade Skatan redan bott särbo i två år … och tyckte kanske det började bli lite tröttsamt … om man säger så … Det skulle bli åtskilliga år mera men … i alla fall … det visste hon inte då.
Och hon spelade Se på mig om och om igen och lyssnade på Jan Johansens lite spruckna röst … och hon älskade den …
Det var tankar som föddes av texten som for genom huvudet på henne … att de inte stämde riktigt … den där handen i stormen var liksom långt borta … och hon hade sina tvivel och funderade hitan och ditan … men … ”stannade kvar” … ändå … till sist.
Och glad är hon för det …
Men låten gillar hon inte längre … den är henne faktiskt likgiltig … Och vet ni vad. Likgiltighet är en icke-känsla som därför till och med är värre än hat … tycker Skatan. Om man är likgiltig finns det ö v e r h u v u d t a g e t inga känslor inblandade.
En period är över … och med den Se på mig … och … för den låten känner inte Skatan något som helst längre.
Skatans tankar 
Allt förändras, så även musiksmaken. Om du är likgiltig idag så kanske du ”hatar” den om några år, eller så har du börjat tycka om den igen.
Ha det fint!
Ja, är det inte förunderligt hur föränderlig ens musiksmak är över tid … men inte bara den … Jösses … man blir ju nästan en annan människa också … Fast kärnan … den är ju förstås densamma. 🙂
Ha det … du med!
Kram!