Ni har kanske märkt det. Att bloggen haltar betänkligt … att Skatan känns som … som … lite frånvarande.
Minst sagt.
Det är Wordfeuds fel. Appen med Alfapet som hon tog mod till sig och hämtade och som blev en ny julglädje som Skatan hänger sig åt tillsammans med Skåningarna …
Hela tiden.
Och förlorar och förlorar.
Och förlorar.
En enda match har hon vunnit hittills.
En enda.
ORD har hon i mängder … har sällan något enda fel på de där ordtesterna i högskoleprovet.
Till exempel.
Men …
Skatan har förstått att det också rör sig om en vana att se mönster … vana att lösa korsord, vana att spela Alfapet, vana att pussla … som hon saknar.
Genom hela livet har hon skytt spel som katten skyr vatten. En mindre tävlingsinriktad människa än Skatan har man fått leta efter.
Men det börjar sannerligen ändras på …
Därav denna frånvaro … IRL … och hääär … här på bloggen.
Det krävs nämligen koncentration.
Skatan måste vara dödstyst när hon spelar Wordfeud …
Hon koncentrerar sig med stort allvar, försöker kombinera, tänka ut i förväg och bli förbannad när det uttänkta stjälps av motspelarens ord etc etc … När det är hennes tur stannar Skatan upp, tystnar och är inte nåbar för omvärlden IRL en stund.
Var hon än är 😦 … ‘
Var hon än befinner sig.
Det går nog över …
När nyhetens behag har lagt sig … går det över.
OM inte … förstås … om inte Speldjävulen har gripit tag på ”riktigt” och hon förlorar sig helt.
Sån´t har man ju hört talas om.
Läs även andra bloggares åsikter om Wordfeud, Alfapet, Speldjävulen,
Skatans tankar 
Inte du också. Jösses, säger jag bara. Vilken eländans spel.
Ja … herre min je …
Kram!
Jag har alltid hatat att spela spel. Visst kunde jag spela svarte petter eller monopol med sonen men gillade det gjorde jag inte. Mina bröder och kompisar spelar kort på sommarkvällarna men jag vill aldrig vara med. Nu har jag bara en urgammal mobiltelefon och kan inte spela något på den och efter vad jag förstått så är det kanske tur även om jag inte tror att jag skulle falla dit
Jag med har ju alltid hatat att spela … allt vad spel det kan vara.
Men nu … nu föll jag i alla fall. Får se hur länge det varar …
Kram!
Har alltid hatat spel! Är ingen tävlingsmänniska! Men Memory med barnbarn är ok och ungarna vinner alltid!
Jag är ju inte heller en tävlingsmänniska … men älskar ORD. Så jag föll … 🙂
Kram!
Ser man på ser man på. ytterligare en som trillat dit. Jag är snart en av de få som inte spelar. Jag blev botad i somras då vi var i stugan. Sambons dotters pojkvän var aktiv redan då. Där satt vi under parasollet och njöt av sommaren. Vi andra alltså han hade fullt sjå att hålla spelen igång. Det var då jag bestämde mig för att aldrig börja. Tydligen väldigt beroende framkallande. Engagera mannen och alla vänner annars sitter du snart där lite ensam på sidan om och säger: Vad sa du?
Kram
Jag tror också att det är beroendeframkallande. MEN … jag tillhör samtidigt en generation som fortfarande tycker att den där mobilen inte hör till i alla sammanhang och KAN släppa den, slå av den, och inte vara ”uppkopplad” heeela tiden. 🙂
Kram!
Du är nog inte ensam om det. Jag lägger ord i samma takt som jag skickar sms. Ibland måste jag tänkte till lite extra om jag vill ha mycket poäng, ibland bryr jag mig inte nämnvärt och slänger iväg något kort ord så att nästa kan klura ut ett nytt ord.
Det går runt och det går hit och dit.
Du kommer nog igång och blir en mästare, du också.
Men glöm inte att äta 😉
KRAM
Jag har inte en mängd motspelare på samma gång. Just nu spelar jag med Karin, äldsta dottern och Ida, äldsta barnbarnet. Och ibland blir det lååånga uppehåll. Är alltså ingen fanatiker. Och eftersom jag inte är någon tävlingsmänniska kommer jag aldrig heller ramla dit … och bli det.
Kram!