Edvard Munchs Skriet (beskuren) 

Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår,
 mitt hjärtas skri i världen.
 Nu styvnar löddrig sky
 i nattens grova hand,
 nu stiga skogarna
 och stela höjder
 så kargt mot himmelens
 förkrympta valv.
 Hur hårt är allt,
 hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
 jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
 jag river mina uppåtsträckta händer
 till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
 mina händer river jag såriga, ömma
 mot berg och mörknad skog,
 mot himlens svarta järn
 och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
 min strupes sår,
 mitt hjärtas skri i världen.

(Pär Lagerkvist)