Ensam och ångest

var två av de vanligaste orden som hade skrivits på små papperslappar och lagts till den här rakubrända skulpturen under dess tid på utställningen av Carls Wellanders #gester på galleri hAndmadE här i Nyköping … en utställning som alldeles nyss avslutats.

Carl Wellander … konstnären …  ville gärna att besökarna skulle skriva ner vad skulpturerna fick dem att känna och de allra flesta hade alltså skrivit just de här två känslorna eller tillstånden. Skatan ska i alla fall få en lista på alla ord som man tyckt sig kunna läsa in i den ”sorgsne” mannen, har Carl lovat.

För hon kunde förstås inte motstå den hopkrupne som nu fått sin plats hemma hos henne och Mannen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Ångest, ångest är min arvedel

Images-media_copied-2012-02-21-AUTO-1-skriet_1039658a

Edvard Munchs Skriet (beskuren) 

Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår,
 mitt hjärtas skri i världen.
 Nu styvnar löddrig sky
 i nattens grova hand,
 nu stiga skogarna
 och stela höjder
 så kargt mot himmelens
 förkrympta valv.
 Hur hårt är allt,
 hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
 jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
 jag river mina uppåtsträckta händer
 till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
 mina händer river jag såriga, ömma
 mot berg och mörknad skog,
 mot himlens svarta järn
 och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
 min strupes sår,
 mitt hjärtas skri i världen.
(Pär Lagerkvist)

Låt stå!

Skatan vaknade med ett ryck och med Ågren sittande tung som sten på hennes bröstkorg så att hon fick kippa efter andan.

Nu hade hon varit alldeles för långrandig igen. Ingen djäkel kommer att läsa klart.

Skatan hade drömt om inlägget som hon skrev igår. I drömmen blev hon jagad av gamla lärare och censorer från sin studentexamen. Hon skulle uppge en kod för att bli behörig att skriva om dylikt i sin blogg :-).

– Skulle hon kasta sten när hon själv  satt i glashus?

Skatan kunde för sitt liv inte komma på koden. Men nu sitter den som en smäck: grund2432word *. Meningen med koden har Skatan däremot ännu inte knäckt.

– Varför måste hon citera halva artiklar för att på några rader uttrycka sina egna åsikter, frågade hon sig och var fast besluten att ta bort inlägget så fort hon klivit ur sängen men ångrade sig när Znogge redan hunnit kommentera.

Hon bestämde sig och skrev

LÅT STÅ!

på den imaginära svarta tavlan.

Nu är det dags för Morgonrundan med StinaFIna i den än en gång nyfallna snön … 😦   Då kan Skatan fortsätta gräma sig och grunna på gammal skåpman och … tja … gå vidare.

Grannens hus och tomt cirka klockan 06.30 måndagen den 2 april 2012

* Detta var vad Skatan fann om kodsiffrorna 2432 (utom grannhuset då förstås som hängde med på köpet … 🙂  )

Ångestens järnhand

kramade Skatans hjärta när hon vaknade i natten … i gryningen …  isande kall.

Fastlåst.

Hjärtat dunkade som besatt för att komma loss den där järnhanden som höll det i sin grepp.

Vågade hon andas?

Paralyserad.

Iskall.

Hon vågade inte röra en fena … en fjäder … ha ha

Nacken värkte … benen värkte … armarna hade domnat, händerna var hårt knutna.

Andades hon?

Skulle hon dö nu?

StinaFina sov lugnt vidare där bredvid …

Mannen var i Göteborg ..

Så var det då  dags igen

Läs även andra bloggares åsikter om

Här skriker Skatan på

HJÄÄÄLP och så har hon stängt av kommentarerna.

Då kan hon ju inte få någon hjälp.

Fast förstås det är ju det hon inte vill ha. Det var ju mest till sig själv … eller till någon ”ovan där” … som hon skrek till.

Det är mörkret som gör det.

Så här blir det varje år när det blir mörkt …  att Skatan känner sig hjälplös, ur led, trött och ledsen.

Fast förr fick hon såna där ”lyckopiller” men nu … nej, hon vill klara sig utan.

Hon har i alla fall ingen ångest längre … och då går det väl an.

Och allt går ju över … gör det …

 

… känner som om jag håller på att implodera … stick hål på mig och det smäller …

Så som det står här i rubriken … så skrev Skatan i  morse i FaceBook och den känslan håller i sig .

Skatan är spänd till bristningsgränsen.

Rispa lite på ytan … och hon exploderar.

Är det så här det är att ”ta det lugnt”, ”möta sig själv” etc … etc … vill hon inte vara med …

Fast … jo …

– Lugna nu ner sig ! …

det är nog nyttigt att coola ner sig några grader.

Skatan kom att tänka på den notering hon gjorde igår när hon satt på Mickes Skafferi och som passar in som förtydligande liksom … … :

När jag satt där på Mickes Skafferi och och njöt av  den heta skaldjurspastan och det glas med rosévin som jag hade beställt in som lunch och tittade ut på jäktade förbipasserande, förstod jag plötsligt att jag inte var riktigt klok. Att det slagit slint fullständigt. Här satt jag och njöt av rosévin mitt på blanka dagen utan en tanke på att jag ju tagit bilen ner till stan !!! Nu måste jag tillbaka till bilen före klockan tre, lägga in mer slantar, gå hem och gå ut med StinaFina … kanske ta med henne ner till stan … för att hämta hem bilen efter tillräckligt lång tid efter vinets inmundigande. och före klockan fem då nästa tidsfrist för bilen gått ut.

Är det för det är fredag som jag glömde mig så totalt. Idag är det helgstämning, mycket folk på stan och så är det ju  lite mysigt där på Mickes Skafferi. Jag lyssnar på två kvinnor i min egen ålder som sitter och pratar om ditten och datten… och nu känner jag mig inte bara helt galen utan fullständigt ”borta” … som en alien …(alienerad … var det inte ett populärt ord för några år sedan … alienerad) … utanför … outsider (och jag är ju inte 17 år längre då jag räknade mig som sådan ) … herre gud …

Nu förstår jag att jag verkligen har problem.

Men … det går väl över …

Det brukar ju göra det … gå över.

– Hur gick det då?

Jo, Skatan gick på gatan … länge … gick på Clas Ohlson och köpte några pannåer och lite annat smått och gott … gick och drack kaffe på ett annat ställe, tittade på klockan, snart tre … gick till bilen, tog sats, kände efter mycket noga och satte sig bakom ratten och körde hem.

Det hade gått en och en halv timme nästan en timme och trekvart sedan hon druckit sista klunken ur det där glaset … så hon tog en chansning.

Som ni förstår … hon är helt enkelt vimsigare än vimsig, mer borta än vanligt …

och så den där explosiva klumpen som hon inte blir av med inutiii … spänningen …

Men det går säkert över …

Det brukar ju det …