Lilla Nobelpriset – Svenska Akademins nordiska pris

I Peter Englunds blogg ”Att vara ständig”  läste Skatan om prisutdelningen av ”Lilla Nobelpriset” som i år gick till Sofi Oksanen.

Skam till sägandes har inte  Skatan läst någonting som Sofi Oksanen skrivit.  Av någon konstig anledning har hon hittills känt ett starkt, ofattbart motstånd.

Men så läste Skatan det som Peter Englund citerade ur Sofi Oksanens tal vid prisutdelningen och förstod att hon missat något:

Böcker och filmer lyfter däremot fram individens berättelse, människor som i själva verket är likadana som vi. Därför finns det inget starkare vapen än berättelsen: genom historien om en person kan läsaren identifiera sig med frågor som kan förefalla mycket avlägsna och genom den individuella berättelsen kan det som känns synnerligen främmande upplevas som nära.

Skatan  ska redan i morgon dag gå till bibblan och låna en av Sofi Oksanens hittills utgivna fyra romaner. Kan man beskriva varför litteraturen/berättelsen är viktig, ja snudd på livsnödvändig (för Skatan i alla fall)   för att vi ska förstå det som är annorlunda, ”den andra”, komma nära och känna empati  så som Oksanen så glasklart säger i sitt tal blev det plötsligt ett ”måste” för Skatan att också läsa hennes romaner.

Motståndet föll som en fura.

Sofi Oksanen 2008

Även om inte Skatan satt ord på det är det ju precis det här hon har vetat hela tiden. Om varför hon läser, läser, läser och aldrig kan sluta läsa.  Ibland kan det gå trögt och samma bok ligger länge på hennes nattygsbord  men så kommer det en tid då hon ”hittat rätt” och hon ”avverkar” den ena efter den andra: romaner, noveller, biografier …  Genom böckerna kanvi närma oss världar  och ”krypa under skinnet” på människor (verkliga och fiktiva), deras tankar, yngre generationer, äldre, flydda tider och  andra epoker, som vi inte kunnat lära känna, leva oss in i och    ”uppleva”  och på så sätt  leva ”flera liv”.

♥ ♥ ♥

Därför citerar Skatan … som slutkläm … Peter Englunds citat vad Sofi Oksanen sa vid prisutdelningen:

♥

Och till sist talade Sofi Oksanen själv, och hon sade bland annat följande:

Det är psykologiskt omöjligt för människan att känna empati gentemot objekt eller siffror, de saknar röst. Dödsoffren som flimrar förbi i nyheterna är beklämmande men det är svårt att identifiera sig med dem och nyhetsflödet är i sig avtrubbande. Det objektiva språket i ett forskningsuppdrag för inte heller fram individen. Man kan inte identifiera sig med stater som förekommer i rubrikerna, de är alltför konturlösa. Böcker och filmer lyfter däremot fram individens berättelse, människor som i själva verket är likadana som vi. Därför finns det inget starkare vapen än berättelsen: genom historien om en person kan läsaren identifiera sig med frågor som kan förefalla mycket avlägsna och genom den individuella berättelsen kan det som känns synnerligen främmande upplevas som nära. Upplevelsen av identifikation kan också förebygga rasism: människan vill ju inte ta livet av den som är hennes like. Man dödar hellre andra, mindre värda fiender. Efter att man upplevt identifikationen är det svårare att se den man identifierat sig med som den andra. Föremål och siffror har ingen röst. Anonymiteten är utan röst. Stereotypierna saknar röst. Men det gör inte litterära personer och till skillnad från element och siffror, kan man känna empati för dem. Därför är individens röst och individens egen berättelse diktaturens, trakasseriets och människorättsbrottens mäktigaste fiende.  (Översättning av Janina Orlov, ity Oksanen talade på finska.)