Så här är det.
När Skatan mår skit måste hon avleda sig.
Just nu kan hon inte ligga ner och vila fast hon är dödens trött för då kryper det i hennes ben och de sprattlar okontrollerat till (periodic limb movements).
När hon går värker det i stället som bara f-n i benen och när hon sitter värker det också … och kryper etc etc etc*
(Hon brukar inte svära så här men det avleder faktiskt att få ta i en smula … )
Då … vid de här tillfällena … sätter hon igång med att byta tema i sin blogg här på WordPress.
Så det går alltså alldeles utmärkt att följa Skatans psykiska status genom frekvensen på hennes temabyten.
Det här temat är bra tycker Skatan. Hon har nog provat det tidigare. Det enda är att det är lite svårt för den oinvigda att hitta kommentarsfältet under inläggen.
Men klicka på rubriken bara och … killevippen … dyker det upp en ruta under inlägget och du kan kommentera om du har lust.
Under de där små horisontella strecken högst upp till vänster finns menyn och högst upp till höger finns lite smått och gott såsom länkar till allehanda bloggkompisar och vilka som har kommenterat och hur många som tittat in till Skatan och Tomas Tranströmers fina haiku som Skatan gjort till ”sin”.
Och sökfältet.
Det ska bli spännande att se hur länge det här inlägget varar.
Tack och hej, leverpastej …
Bläh ..
* Skatan har mer eller mindre lovat … i en kommentar till sin vän Znogge … att sluta klaga över sina krämpor. Det gör ju ingen gladare men men … hon föll dit redan efter någon dag. Detär bara för att förklara ju … varför hon byter tema så ofta 🙂
Skatans tankar 
Man ska aldrig lova för mycket men man behöver inte göra det heller. Det är faktiskt helt ok att klaga när det inte är bra för man måste få ut sin känsla på något vis. Ingen behöver hålla masken på något vis. Tvärtom.
Kram
Din blogg är din blogg är din blogg. Du skriver vad du vill, hjärtat. Dina ben borde baddas med svindyr efterkrigswhisky eller något. Suck. Hur ska vi få pli på våra skruttiga kroppar så de hänger med våra sprättiga inre liv? Alltid denna obalans, påfrestande skevhet och dessa djupa dalar humörmässigt…. när vi bara vill glida på räkmackan, digga livet, dansen, musiken och konsten? Låta livsglädjen och jävlar-anammat bullra fram som ett åskväder i juli och rensa vardagen på gråhet? Kroppens begränsningar och frustrationen och tröttheten som följer på det… jag vet så väl, vännen. Hang in there. Du är inte ensam. Och du, det väntar en vår bakom hörnet. En gnistrande klar och ren… full av kraft och bubblande som champagne. Den där kraften som kommer och grabbar en om nacken när man minst av allt räknar med det. Då du! Då blir det åka av!
Men mänska klaga på, skrik, gorma vad som helst är tillåtet när man mår skunk. Själv fladdrar jag mellan alla tänkbara utopier när kroppen beter sig. Ska sjutton leva när benen bär sig åt som galningar. Kram krya på benen!
Klart att du ska klaga och vräka ur dig. Vad har man annars bloggen till. Den är ju till för att man ska kunna släppa ut sina känslor och våndor likväl som det goda och glada som händer. Så ….alltså fortsätt du och gnäll för det har du banne mig rätt till. Det känns lite bättre när man får vräka ur sig och tycka synd om sig och känna att andra känner med en. Snart kommer jag nog också med ett riktigt svart och deppigt inlägg. Livet är en strid och jag som har orden ”Det ska vara lätt att leva.” Va fan tog det vägen. De lätta ögonblicken verkar inte dugga tätt minsann
du får du får – du måste – jag beundra dig som står ut , som håller ut – att du orkar / jag vet ju vad du talar om, mitt sista försök är en liten behändig massageapparat – den lindrar , alltid något, så jag kan slappna av( då jag ligger och tittar på Tv, och så har jag mina kylpåsar förstås) margareta